Staden Hameln låg vid floden Weser. En gång fylldes gatorna där av ett oväntat och otäckt brus: hundratals, ja tusentals råttor. De smög in i skafferier, tuggade på kornsäcken i kvarnen, bet hål i brödlimpor och klättrade till och med upp i barns vaggar och skrämde dem. Katterna gav upp, hundarna skällde sig hesa, och folk vågade knappt sova. Till slut samlades alla i rådhuset och bad borgmästaren om hjälp.

Borgmästaren slog näven i bordet. "Den som räddar Hameln från råttorna ska få en stor belöning!" ropade han. Rådmännen nickade, men ingen visste hur man skulle få bort ett helt hav av morrhår och gnagande tänder.

Då öppnades porten och en främling steg in. Han bar en lång rock sydd av tygstycken i alla möjliga färger: rött, gult, grönt, blått—som en levande regnbåge. På ryggen hängde en pipa i en enkel läderrem, och i ögonen glimmade något beslutsamt.

"God dag, goda herrar," sa han hövligt. "Jag är en spelman. Om jag får den belöning ni lovar, kan jag göra er stad fri från råttor."

Borgmästaren lutade sig fram. "Fri från råttor? Alla?"

"Alla," svarade främlingen och la handen på pipan. "Jag vill ha tusen guldmynt."

Rådmännen viskade sinsemellan. Tusen mynt var mycket, men råttorna var ännu mer. "Gör det!" ropade folket utanför. Borgmästaren log brett. "Gör ditt bästa, min färgglada vän. Får du bort dem, får du dina mynt."

Spelmannen nickade, gick ut på torget och lyfte pipan till läpparna. Först var det tyst. Sedan svävade en melodi genom luften, så underlig och lockande att den verkade snurra runt skorstenar och krypa under dörrspringor. Den ringlade som en silvertråd genom hela staden.

Råttor stannade mitt i sitt tuggande, lyfte huvuden och lystrade. En efter en, två efter två, i långa rader kom de fram ur källare, skafferier och brunnar. De blinkade mot ljuset, skakade sina blöta morrhår och började följa efter spelmannen som om melodin bar dem fram. Barnen höll i sina mammors kjolar och vågade kika, häpna över det som hände.

Spelmannen gick före, snabb och säker, och råttorna följde som ett mörkt, kvillrande band genom Hamelns gränder. Han förde dem ut genom stadsporten, ner mot floden Weser. Där stannade han på stranden och lät melodin svälla och skina som solen i vågornas toppar. Råttorna klev rakt ut i vattnet, som om musiken var en bro de måste över. En efter en drogs de ut i floden och försvann med ett sista plask. När den sista svansen sjönk, tystnade melodin.

Staden jublade. Folk kramade varandra och skrattade. "Vi är räddade!" ropade de. Spelmannen steg åter in i rådhuset och bugade. "Jag kom för att be om min belöning."

Borgmästaren tittade på rådmännen och rös till vid tanken på tusen blanka mynt som bytte ägare. Han harklade sig. "Jo… visst har du gjort en god gärning," sa han långsamt. "Men tusen mynt för en låt? Det var väl att ta i. Du får hundra."

Spelmannens ögon mörknade. "Ni gav ert ord inför hela staden," sa han lugnt. "Ett löfte väger mer än guld."

Borgmästaren skrattade kort och skakade på huvudet. "Hundra mynt. Ta det eller lämna det."

Då lyfte spelmannen pipan en liten bit, men spelade inte. Han sa bara: "Ni ska få min andra melodi. Jag hoppas ni lyssnar bättre nästa gång." Sedan vände han sig om och gick ut, medan borgmästaren ryckte på axlarna och lät skatten ligga kvar.

Några dagar gick. Råttorna var borta, och folk började nästan glömma vilken skräck de nyss känt. Så kom en solig morgon, när kyrkklockor kallade till gudstjänst. Män och kvinnor gick in i kyrkan. Barnen som var för små för att sitta still stannade ute på torget med sina äldre syskon, nyfikna och uppspelta.

Då hördes en ny melodi. Den var lätt som fjärilsvingar och varm som sommarvind, en sång som lät som lekar, skratt och hemliga äventyr. Spelmannen kom gående, hans färggranna rock glänste i solskenet. Han lyfte pipan och lät tonen flyga genom gatorna.

Barnen vände sina huvuden, nästan som om melodin hade tagit dem i handen. En liten flicka tappade sin docka, en pojke slutade hoppa rep. Ut ur staden gick de, glada, dansande, skrattande, i en lång, brokig rad. "Vänta!" ropade en halt pojke som gick med krycka. Han log och kämpade på, men hans ben bar honom långsammare.

Spelmannen ledde barnen ut genom porten, uppför en stig mot ett grönt berg strax utanför Hameln. När de kom fram ställde han sig ett stycke bort och spelade en ton som var mjuk som mossa. Då öppnade sig berget, tyst och stilla, som om en dörr av sten alltid funnits där. In i berget gick barnen, ett efter ett, med ögon stora av förundran. Den halte pojken nådde fram just när den sista flickan försvann. Han sträckte ut handen—men då slöt sig berget igen.

Samtidigt kom föräldrarna springande, varnade av de barn som inte hört musiken eller som stannat för att knyta en sko. Kyrkklockorna tystnade, och ropen fyllde luften. "Våra barn! Var är våra barn?" Borgmästaren blev blekare än kalken på kyrkväggen.

Den halte pojken berättade andfått vad han sett, och tårarna rann nerför kinderna. "Jag följde musiken, men mitt ben… jag var för långsam. De gick in i berget. Dörren stängdes."

Borgmästaren stapplade fram till pojken, föll på knä och bad: "Visa oss hur! Visa oss var!" Folket sprang till berget, letade med händerna över sten och mossa, ropade in i tystnaden. Men berget var lika hårt och slätt som alltid. Ingen dörr syntes. Ingen ton hördes.

Då mindes alla vad spelmannen sagt: Ett löfte väger mer än guld. Och nu kändes tusen guldmynt lättare än en fjäder jämfört med den tomhet som lagt sig över Hameln.

År gick. Människor i Hameln arbetade, gifte sig, bakade bröd och sjöng, men varje gång floden Weser glittrade extra klart eller vinden bar med sig en vissling genom smala gränder, stannade de upp. Några sa att spelmannen ledde barnen till ett land där ingen blev sjuk, där äpplena alltid var mogna och leken aldrig tog slut. Andra sa att han bara ville påminna världen om vad ett brutet löfte kostar. Den halte pojken växte upp och blev en man som ofta satt med barnen som kom efter och berättade: "Håll era ord, små vänner. Säg inte mer än ni menar, och mena det ni säger."

Och ännu i dag, om man kommer till Hameln, kan man höra viskningar genom tiden: om råttor som försvann i floden, om färgglada rockar och melodier som ändrar allt, och om en stad som lärde sig att ett löfte ska hållas, hur dyrt det än verkar.