Prinsessan på glasberget

Det var en gång en bonde som hade tre söner. Den äldste var stark, den mellerste var kvick, och den yngste satt gärna vid härden och fick höra att han inte dög till något. På deras slåtteräng var gräset alltid som finast just till midsommarnatten. Men varje år var ängen nedtrampad och uppäten nästa morgon, som om något osynligt farit fram över den.

Bonden blev förtvivlad. ”Någon måste vakta ängen i natt,” sa han. Den äldste tog på sig uppdraget. Han satte sig i kanten av ängen med matsäck och lie. Vid midnatt mullrade marken. Det var som om jorden skakade tre gånger, och första skaket var så våldsamt att han blev livrädd och sprang hem. ”Hela världen skälvde!” flämtade han. Så blev ängen förstörd ännu en gång.

Nästa år ville den mellerste prova. Men när marken började dåna på midsommarnatten, blev han lika rädd han. Redan vid första skaket rusade han hem, och ängen blev åter nedtrampad till morgonen.

Då sa den yngste: ”Låt mig gå.” ”Du?” sa fadern. ”Du som mest sitter vid elden?” ”Jag ska försöka,” svarade pojken lugnt. Han fick lov efter mycket tvekande och gick ensam ut på ängen när skymningen föll.

Strax före midnatt kom det första skaket. Marken darrade så att gräset svajade som sjögräs. Pojken stod stadigt kvar. Ett andra skak kom, ännu starkare, men han bet ihop och rörde sig inte. Så kom det tredje, kraftigast av alla. Då öppnade sig en bergssida vid ängen, och ut red en man på en häst med kopparglänsande träns och sadel. Allt gnistrade som eld.

Pojken var snabb. Han grep hästen i tygeln. Hästen sprattlade, mannen slet och röt: ”Släpp!” ”Inte förrän jag får något för ängens skull,” svarade pojken. Då bad mannen om frid och sa: ”Du är modig. Släpp mig, så får du hästen och hela kopparmunderingen, och jag ska lära dig hur du kallar på den när du behöver den.” Pojken släppte, och allt var borta lika hastigt som det kommit, men i handen hade han ett kopparspö. ”Slå spöet i marken när du vill jag ska komma,” viskade en röst ur natten.

Jorden skälvde igen, och ur berget kom en ryttare på en häst med silverglänsande träns och sadel. Pojken grep tygeln ännu en gång. Mannen bönföll: ”Modige pojke, släpp! Du får häst och silverrustning och samma hemlighet.” Pojken släppte, och han hade ett silverspö i sin hand.

För tredje gången öppnade sig berget, och ut kom en häst och ryttare som strålade av guld. Pojken tog tygeln även nu. ”Släpp,” sa mannen, ”och guldet är ditt.” Så blev det. Pojken stod ensam kvar på ängen med tre spön—ett av kopparets rödglöd, ett av silver och ett av guld—och gräset var orört när gryningen kom. Ingen mer förstörde ängen.

Inte långt därefter lät kungen i landet utlysa en tävling. På slottets gård reste man ett högt berg som var helt av blankt glas. Uppe på toppen skulle prinsessan sitta tre söndagar i rad, med tre gyllene äpplen i knät. Den som kunde rida upp för glasberget och ta ett äpple skulle få behålla det. Den som kunde ta alla tre skulle få prinsessans hand.

Den första söndagen samlades riddare och herrar från när och fjärran. De satte sporrarna i sina hästar, men hur de än försökte, halkade hovarna på glaset. Pojken från ängen kom också, men i sina vanliga, enkla kläder. Folk skrattade åt honom. ”Ska du också pröva?” frågade de. Pojken log bara, smög undan, tog fram kopparspöet och slog i marken. Genast stod kopparhästen där med sadel, träns och en kopparglänsande rustning i pojkens storlek.

Pojken klädde sig, hoppade i sadeln och red fram. Hästen satte hovarna på glaset och halkade inte alls. I ett svep var pojken uppe till en tredjedel av berget. Prinsessan såg på honom med stora ögon. Hon tog upp det första gyllene äpplet och kastade det till honom, och pojken fångade det säkert. Innan någon hann fråga vem han var, red han ner, försvann bakom stallet, slog kopparspöet i marken och hästen var borta. Sedan gick han hem lika tyst som han kommit.

Den andra söndagen gick det likadant. Riddarna halkade och slet, men pojken smög undan, slog silverspöet i marken och fick sin silverhäst och sin silverrustning. Han red upp till två tredjedelar av berget. Prinsessan log och kastade det andra gyllene äpplet. Pojken fångade det, vände sin häst och var borta innan någon hann se honom ordentligt.

Den tredje söndagen stod hela staden samlad. Kungen själv kom ut på balkongen. Pojken kom åter i sina enkla kläder, som om han bara ville titta på. Men så försvann han en stund, slog guldspöet i marken och fram kom guldhästen med en rustning som lyste som sol. Han satte sig i sadeln, red fram till glasberget och upp, upp, hela vägen till toppen. Han bugade för prinsessan, och hon räckte honom det tredje gyllene äpplet. På väg ner tittade han inte åt någon, utan lät hästen bära honom ur folks blickar.

När tävlingens tre dagar var över, bad kungen att den som hade äpplena skulle träda fram. Riddare efter riddare stod fram, men ingen hade ett enda äpple. Då kom den yngste sonen från bondens gård. Hans kläder var fortfarande enkla, men i famnen bar han ett, två, tre gyllene äpplen. ”Här är de,” sa han lugnt.

Alla drog efter andan. ”Är du den som red på koppar, silver och guld?” frågade kungen. Pojken log. ”Om ni vill se,” sa han, och slog stilla kopparspöet i marken. Kopparhästen stod där på en gång. Han slog silverspöet, och silverhästen kom. Han slog guldspöet, och guldhästen lyste på borggården som en solnedgång.

Då visste alla hur det låg till. Prinsessan gick fram till pojken och tog hans hand. ”Mod och tålamod höll fast när alla andra gav upp,” sa hon. Kungen nickade. ”Den som står kvar när jorden skakar, han kan också bära ett rike.”

Och så blev det bröllop. Den yngste sonen, som ingen trott på, blev rikets prins. Han glömde aldrig ängen som han vaktat eller hur ett glasberg kan ge efter för den som vågar. Och om inte sagans slut är förbi, så lever de lyckliga än.