Pojken som ritade katter

Det var en gång, i ett litet japanskt byhus, en pojke som var mindre och spädare än sina syskon. Han orkade inte bära ved som de gjorde, och han blev fort trött när han skulle hjälpa till på fälten. Men när han fick en pensel i handen lyste ögonen, och fingrarna började dansa. Var han än såg vitt papper ville han rita katter. Små katter, stora katter, katter som smög, katter som sov. Han kunde inte låta bli.

”Vår pojke är inte gjord för hårt arbete,” sa mamman bekymrat. Pappan nickade. ”Han är klok och noggrann. Kanske passar han i ett tempel, där han kan läsa och skriva.” Så bestämde de att han skulle skickas till ett närliggande tempel för att studera hos en gammal präst.

Templet var stilla och vackert. Där fanns långa gångar, rispapperdörrar och en doft av rökelse. Den gamle prästen tog emot pojken vänligt och gav honom övningar i att läsa och skriva. Pojken försökte, men snart började handen själv söka efter bläck och pensel. I kanten av övningsarken växte små kattöron fram, morrhår och mjuka tassar. Snart fanns katter på fläktar, katter i marginalerna och katter som svansade fram över gamla skärmar.

Prästen såg det och log först, för katterna var vackra. Men en dag lade han penseln ifrån sig och skakade på huvudet. ”Min son,” sa han milt, ”dina katter är fina, men du glömmer dina studier. Kanske är du inte ämnad att bli präst. Vissa är gjorda för böcker, andra för konst. Du måste följa det som är rätt för dig.”

Pojkens hjärta sjönk. Han ville inte orsaka besvär. Prästen fortsatte: ”Innan du går, ska jag ge dig ett råd som du måste minnas noga: Undvik stora platser om natten. Håll dig till små.”

Pojken bockade djupt och tackade. Orden lät märkliga, som en gåta. Men han stoppade dem i hjärtat och begav sig av.

Det kändes skamligt att återvända hem direkt, så han vandrade längs vägen till nästa by. Solen sjönk, och skuggorna förlängdes. När han frågade efter nattlogi började folk viska. ”Sov inte i det stora templet där borta,” sa en kvinna hastigt. ”Det står övergivet. Något hemskt har skrämt bort alla. De som vågade stanna hörde skrap och tjut om natten.”

Pojken såg mot horisonten. Där reste sig ett större tempel, mörkt och tyst. Något i honom kände både rädsla och nyfikenhet. Han tänkte på prästens råd. Det stora templet var en stor plats, förstås. Men han var trött och hungrig, och han visste att det åtminstone fanns tak där. ”Jag ska bara vila lite,” mumlade han. ”Och jag ska hålla mig till en liten vrå.”

Han gled in genom den knarrande porten. Damm dansade i skenet från den sista kvällsstrimman. Hallen var vid som en stilla sjö, med höga pelare och skjutdörrar av tunt papper. På en hylla fann han en liten oljelampa och tände den. Ljuset gjorde rummet mindre skrämmande. På golvet hittade han en påse med några risbollar som någon lämnat. Han åt försiktigt och kände modet komma tillbaka.

Sedan såg han de tomma väggskärmarna. De var som snövita fält som väntade på spår. Pojkens fingrar började klia. Han tog sin pensel, doppade den i bläck och började rita katter. Först en liten, som sträckte på sig. Sedan en som tvättade tassen. Snart lekte katter längs hela väggen; de såg så levande ut att man nästan kunde höra dem spinna. Han ritade tills det blev nattmörkt och lampan fladdrade.

Då mindes han plötsligt prästens ord: ”Undvik stora platser om natten. Håll dig till små.” Han såg på den väldiga hallen och rös. Han letade tills han hittade en liten prästkammare bakom altaret, knappt större än en garderob. Där inne lade han sig tätt ihopkurad, med lampan släckt, och drog dörren till. ”Det här är en liten plats,” viskade han till sig själv.

Natten föll. Först hördes bara vinden. Sedan kom ett svagt skrapande, som när naglar drar över trä. Skrapandet blev tyngre, tassande, växte till ett mullrande ljud som fyllde den stora hallen. Pojkens hjärta slog hårt. Han höll andan. Ett vasst skrik skar genom mörkret, och något stort dundrade över golvet. Det följdes av fräsande, ett vilt tumult, som om många kroppar rörde sig med blixtens fart. Det slets och smällde, sedan blev allt tyst på en gång.

Pojken vågade inte röra sig på länge. Först när gryningens ljus smög in genom pappersdörrarna öppnade han långsamt kammarens skjutdörr. Hallen var stilla. Mitt på golvet låg en jättelik råtta, större än någon han någonsin sett, med matt blick och orörlig kropp. Han backade ett steg, darrande. Så fick han syn på väggarna.

Katterna han ritat kvällen innan tittade ner på honom från skärmarna. De var fortfarande bara bilder, men något såg annorlunda ut. Vid flera av deras målade munnar fanns små mörka fläckar, som om de varit färgade av något rött. Pojken förstod inte hur det kunde vara möjligt, men han kände det i hela kroppen: hans katter hade skyddat honom under natten.

Byborna vågade sig fram när solen stod högt. De fann pojken stilla i den stora hallen, med målade katter och den fruktade jätteråttan borta för alltid. De lyssnade till hans berättelse och såg fläckarna på skärmarna. Ingen skrattade åt honom. I stället bugade de djupt och tackade. ”Du har räddat vårt tempel,” sa de. ”Stanna här. Låt dina katter vaka över oss.”

Ryktet spred sig. Pojken som ritade katter bjöds till andra tempel och hus, där han målade katter på dörrar och väggar. Hans katter såg alltid levande ut, med morrhår som nästan darrade och ögon som glimmade. Han blev en berömd konstnär, inte för att han försökte vara något han inte var, utan för att han följde den gåva som redan fanns i honom.

Och hela sitt liv mindes han prästens ord: ”Undvik stora platser om natten. Håll dig till små.” Rådet hade räddat honom, och det lärde honom något mer: Om ett hjärta brinner för något gott, som att skapa skönhet, kan det bli till hjälp och mod – både för en själv och för andra.

Så slutade historien om pojken som ritade katter, som fann sin väg genom en gåta, en natt av skräck och en rad målade morrhår.