Öster om solen och väster om månen

Det var en gång en mycket fattig man som hade många barn. En vinterkväll knackade det tungt på dörren. Där ute stod en väldig vit björn. "Om jag får din yngsta dotter att följa med mig," sade björnen, "ska ni få det bättre än ni någonsin drömt." Fadern frågade flickan. Först vågade hon inte. Men när björnen kom tillbaka, och hon såg hur hungriga syskonen var, sade hon ja.

Björnen lät henne klättra upp på sin breda rygg och bar henne långt bort över fjäll och skogar till ett slott inne i ett berg. Där fanns ljusa rum, dukade bord och en säng så mjuk som moln. Björnen var vänlig och sade: "Du ska ha allt du behöver. Men om natten får du inte tända något ljus." När det blev mörkt kom någon och lade sig stilla vid hennes sida. Hon såg honom aldrig, men hon kände att det var en människa, varm och god.

Efter en tid bad flickan att få hälsa på sin familj. Björnen gick med på det, men varnade henne: "Låt dig inte luras att tända ljus om natten." Hemma började modern fråga ut henne. När modern fick höra om den hemliga gästen i natten gav hon dottern en ljusstump och sade: "Du måste se vem du delar säng med." Flickan lovade ingenting, men stoppade ändå ljuset i fickan.

När hon kom tillbaka till slottet höll hon sig länge till löftet. Men nyfikenheten brände i henne. En natt, när den okände andades djupt i sömnen, tände hon ljuset. Då såg hon att det inte var någon björn, utan den vackraste prins hon någonsin kunnat tänka sig. Hon blev så häpen att handen skakade. En het droppe stearin föll ner på hans skjorta. Prinsen vaknade, såg på henne och suckade tungt: "Om du bara hade väntat ett år till utan att tända ljus! Då hade jag varit fri från en förbannelse. Nu måste jag bort till ett slott öster om solen och väster om månen och gifta mig med en trollprinsessa." I samma stund bröt det fram en storm av skrik och skratt. Slottet snurrade och försvann, och prinsen var borta.

Flickan stod ensam på en karg fjällhed. Då sade hon till sig själv: "Jag hittar dig, om jag så måste gå till världens ände." Hon vandrade länge, tills hon kom till en mycket gammal kvinna som satt och spann. Den gamla lånade henne ett glänsande guldäpple och sade: "Det här kan bli dig till hjälp. Gå till Östvinden och fråga honom om vägen." Men Östvinden visste inte var platsen fanns. Han blåste henne vidare till Västvinden, som blåste henne till Sydvinden. Ingen av dem visste, men alla tyckte synd om henne.

Till sist kom hon till Nordvinden, den äldste och starkaste av dem alla. "Jo, där har jag nästan varit en gång," mullrade han. "Det är långt, långt bort över hav och is. Om du inte är rädd, tar jag dig dit." "Rädd är jag," sade flickan, "men jag följer ändå." Då lyfte Nordvinden upp henne, och så bar det av. De flög över mörka vatten, över skarpa fjäll och ryckiga stormar. Ibland måste Nordvinden vila på en klippa eller dricka från havet, men han gav inte upp. Till sist, när han nästan inte orkade mer, satte han henne ner vid ett svart, högt slott som klamrade sig fast vid kanten av världen. "Där inne finns prinsen," viskade han, och susade bort.

Slottet myllrade av troll och märkliga tjänare. Flickan gömde sig först, men tog sedan fram guldäpplet. Snart fick trollprinsessan syn på det. "Vad önskar du för det där?" snäste hon. "En natt hos prinsen," svarade flickan. Trollprinsessan ville så gärna ha äpplet att hon gick med på det. Men innan kvällen gav trollen prinsen en stark dryck, och när flickan kom in låg han tungt som sten. Hon viskade och grät, men han hörde henne inte.

Nästa dag mötte flickan en annan gammal gumma i slottets skugga och fick av henne en guldkardkam. Trollprinsessan fick syn på kammen och ville ha den också. Flickan bytte kammen mot ännu en natt hos prinsen. Men det gick likadant: en dryck, en djup sömn, inget svar.

Den tredje dagen fick flickan tag på en spinnrock av guld. Trollprinsessan gnistrade av girighet. "Den där vill jag ha!" röt hon. "Då vill jag ha en tredje natt," sade flickan. Trollprinsessan tvekade, men begäret vann. Nu bad flickan en snäll tjänsteflicka: "Se till att ingen ger prinsen dryck i kväll." Tjänsteflickan nickade, och den kvällen höll prinsen sig klar i sinnet. När flickan kom in, var hans ögon öppna. De kände igen varandra med en gång, och all sorg byttes till hopp. "I morgon," viskade prinsen, "ska vi pröva trollen. De har min brudskjorta med stearindroppar. Den som kan tvätta fläckarna ren ska vara min rätta brud."

På morgonen ropade prinsen: "Hit med skjortan! Nu ska vi se vem som är värdig." Trollprinsessan tog skjortan till sig och gnuggade och skrubbade, men fläckarna bara växte och blev svartare. Trollkvinnorna kom och försökte de också, men det hjälpte inte. Då steg flickan fram. Hon doppade skjortan i vatten, gnuggade lite, och den blev vit som snö. Trollen skrek av raseri. "Hon är den rätta!" sade prinsen lugnt och tog flickan vid handen.

Trollen stampade och ylade så att slottet skakade. Men vrede hjälper inte mot sanning. Till sist blev de så arga att de sprack, var och en, och där de föll blev bara damm kvar. Förbannelsen brast. Slottet lyste upp, och människorna som trollen hållit fångna blev fria.

Prinsen och flickan firade bröllop med glädje som hördes hela vägen till Nordvinden. Sedan skickade de bud efter flickans familj, och när alla kommit levde de gott och rättvist i många år. Och om de inte dött, så lever de än, öster om solen och väster om månen.