Mästerkatten i stövlar

En gång fanns en mjölnare som hade tre söner. När han dog delade han sin lilla egendom mellan dem: den äldste fick kvarnen, den mellerste fick åsnan, och den yngste fick bara en katt. Den yngste suckade. "Vad ska jag med en katt?" tänkte han. "Jag kan varken mala mjöl eller bära varor. Jag kanske får äta upp katten och sy en liten pälsmuff av skinnet."

Då satte sig katten lugnt ner, som om han förstått precis allt. "Min herre," sa katten artigt och strök med svansen, "ge mig bara en säck och låt mig få ett par stövlar, så ska jag visa vad jag kan. Jag lovar att ni snart inte kommer att sakna vare sig kvarn eller åsna."

Den unge mannen blev först förvånad över att katten kunde tala, men han hade så lite att förlora att han gick med på det. Han sparade ihop några mynt, lät sy ett par snygga stövlar åt katten och gav honom en säck. Katten drog på sig stövlarna, slängde säcken över axeln och tassade iväg mot fälten med ett listigt leende.

Vid en glänta fyllde han säcken med kli och salladsblad och lade sig på lur. Snart stack en ung kanin nyfiket in nosen, sedan hela kroppen – och vips drog katten igen säcken! Han gick raka vägen till kungens slott och bugade djupt. "Ers Majestät," sa han, "detta är en gåva från min herre, markisen av Carabas." Kungen log och tog emot kaninen. Dagen därpå fångade katten rapphöns på samma sätt, och åter igen bugade han i slottet: "Från markisen av Carabas." Kungen och prinsessan mindes den artige katten och började tycka mycket om denne generöse markis, som de ännu inte mött.

Några veckor senare fick katten höra att kungen och prinsessan skulle åka vagn längs floden. Han sprang hem och sa till sin herre: "Lyssna noga. Gå och bada i floden på den här platsen vid den här tiden. Lämna dina kläder på stranden. Lita på mig!" Den unge mannen gjorde som katten sa. Så fort han satt i vattnet gömde katten kläderna under en stor sten, och när kungens vagn kom rullande ropade han med all kraft: "Hjälp! Tjuvar har stulit min herres kläder! Markisen av Carabas blir snart sjuk av kyla!"

Kungen kände genast igen katten som brukade komma med gåvor. Han befallde att markisen skulle få fina kläder ur den kungliga garderoben. Den unge mannen tog på sig sammetsrock, spetskrage och blanka stövlar. Han såg plötsligt ut som den ädlaste herre, och prinsessan, som såg honom från vagnen, rodnade och log. Kungen bad honom stiga upp och åka med dem.

Under tiden sprang mästerkatten före, så lätt på sina stövlar att dammet rykte om honom. Han kom till ett stort fält där bönderna skördade. "God dag," sa han lågt men bestämt. "Snart kommer kungen förbi. Svara att detta är markisen av Carabas’ åkrar, annars råkar ni illa ut." Bönderna, som sett kattens bestämda blick och fina stövlar, nickade. Och mycket riktigt, när kungen frågade vems åkrar som vajade så vackert, svarade alla: "Markisen av Carabas’, Ers Majestät!" Kungen höjde på ögonbrynen, imponerad.

Katten fortsatte och sa samma sak till alla han mötte: vallare, skördare och höskrindor. Överallt där vagnen rullade förbi hördes samma svar: "Markisen av Carabas!" Kungen berömde markisen för hans rikedom och omsorg om sitt land, och den unge mannen, som ännu knappt vågade tro på sin lycka, tackade blygsamt och log mot prinsessan.

Längst bort i området låg ett praktfullt slott. Det tillhörde en mäktig jätte som ägde alla de marker som kungen nu beundrade. Denna jätte kunde, sa man, förvandlas till vad som helst. Mästerkatten skyndade dit och bad att få träffa slottets herre. "Jag har länge hört om er storhet," sa katten artigt när han fördes inför jätten. "Man säger att ni kan förvandla er till både stora och små djur. Får jag se?"

Jätten fnös, men smickret behagade honom. "Självklart!" röt han och blev i samma ögonblick till ett rytande lejon. Katten ryggade tillbaka och klättrade upp på en bjälke för att inte bli uppäten. Efter en stund blev jätten sig själv igen. Katten hoppade ner, strök till pälsen och sa: "Imponerande! Men att bli mindre, det är väl för svårt? En liten mus, till exempel? Det kan nog inte ens ni."

Jätten skrattade högt. "För svårt? Titta noga!" På ett ögonblick krympte han till en liten grå mus som pep på golvet. Då gjorde mästerkatten det som katter kan bäst: han kastade sig fram, fångade musen – och åt upp den. Så var jätten borta, och slottet med alla sina skatter och sina kök och salar saknade plötsligt en herre.

Just då kom kungens vagn uppför allén. Katten sprang ut och bugade djupt. "Ers Majestät, välkommen till min herres slott! Allt är förberett för en festlig måltid." Kungen, prinsessan och markisen steg in. Köksmästarna, som nu lydde kattens minsta vink, bar fram rätter som doftade himmelskt. Kungen såg glänsande golv, fina vävnader och en trädgård som glittrade i solen. "Markisen av Carabas," sa han beundrande, "ni är den mest anspråkslösa rikeman jag någonsin träffat!"

Under måltiden talade den unge mannen vänligt och klokt. Prinsessan lyssnade med tindrande ögon. När dagen gick mot kväll sa kungen: "Om ni vill, markis, önskar jag att ni gifter er med min dotter." Den unge mannen bugade djupt och tackade, lika lycklig som förvånad. Snart ringde klockorna, och bröllopet firades i det stora slottet med musik och dans.

Sedan dess levde markisen av Carabas och prinsessan lyckliga. Mästerkatten i sina stövlar blev en stor herre han med, fast han sprang ibland efter en och annan mus – men bara för nöjes skull. För alla visste nu att med list, mod och lite tur kan en klok katt och en vänlig herre förvandla fattigdom till lycka.