Lilla Kyckling

En solig dag gick Lilla Kyckling genom skogen. Han pep och trippade, tittade på molnen och kände sig glad. Plötsligt sa det plopp! Något litet och hårt föll ner och träffade honom mitt på huvudet.

"Aj!" pep Lilla Kyckling och hoppade till. "Himlen faller! Himlen faller! Jag måste tala med kungen!" Han blev så rädd att han sprang iväg utan att titta upp, och han tittade inte ner heller för att se vad som hade träffat honom.

På stigen mötte han Henny Penny. "Vad är det som står på, Lilla Kyckling?" frågade hon.

"Himlen faller! Himlen faller!" pep Lilla Kyckling. "Jag går till kungen för att berätta!"

"Då följer jag med!" sa Henny Penny, och de sprang tillsammans: "Himlen faller! Vi måste till kungen!"

Snart stötte de på Cocky Locky. "Varför rusar ni så?" gol han.

"Himlen faller! Himlen faller!" ropade Lilla Kyckling. "Vi går till kungen!"

"Då går jag med!" sa Cocky Locky och sträckte på fjädrarna. Nu var de tre som ropade: "Himlen faller! Vi måste till kungen!"

Vid bäcken simmade Ducky Lucky. "Quack! Vad är det för oväsen?"

"Himlen faller! Himlen faller!" ropade de tre. "Vi går till kungen!"

"Då följer jag med!" sa Ducky Lucky, skakade av sig droppar och hoppade upp på stranden. Nu sprang de fyra, sida vid sida.

På ängen betade Goosey Loosey. "Vad bråttom ni har!" sa hon.

"Himlen faller! Himlen faller! Vi går till kungen!" ropade de.

"Då följer jag med!" sa Goosey Loosey och flaxade till. Alldeles i närheten stod Turkey Lurkey och puffade upp sina fjädrar. "Gluff! Vart ska ni?"

"Himlen faller! Himlen faller! Vi går till kungen!"

"Då går jag också med!" sa Turkey Lurkey. Nu var de många som sprang: Lilla Kyckling, Henny Penny, Cocky Locky, Ducky Lucky, Goosey Loosey och Turkey Lurkey. De ropade alla: "Himlen faller! Vi måste till kungen!"

De sprang så fort att de inte lade märke till den stora eken där ett litet ekollon saknades. De tittade inte upp på den blå himlen, och de stannade inte för att tänka efter. De bara sprang och ropade.

Då dök Foxy Loxy upp bakom en buske. Han log sitt sluga rävleende. "Vart ska ni så här bråttom?" frågade han vänligt.

"Himlen faller! Himlen faller!" ropade de. "Vi går till kungen!"

"Åh, kungen!" sa Foxy Loxy. "Jag känner en genväg till slottet. Följ mig, mina vänner. Den är snabb och säker."

Det lät bra när man var rädd och hade bråttom. Så de följde efter Foxy Loxy. In i skogen gick de, där träden stod tätare och stigen blev smalare. "Här!" sa Foxy Loxy. "Genom den här porten är det rakt på slottet." Han pekade på en mörk öppning i en jordig kulle.

"En i taget, så att ingen fastnar," sa Foxy Loxy med len röst. Lilla Kyckling och hans vänner gick in, en och en, utan att tveka.

Men det var ingen port till slottet. Det var rävens lya. Inne i mörkret var det tyst, och ingen av dem kom någonsin ut igen.

Och kungen fick aldrig höra att himlen föll, för himlen föll inte alls. Det som hade sagt plopp på Lilla Kycklings huvud var bara ett litet ekollon från eken.

Så kom det sig att ett litet misstag blev en stor rädsla. Lärdomen är enkel: När något låter hemskt, titta noga själv, tänk efter och kontrollera innan du larmar och springer i väg.