Långt inne i en gammal, tät skog stod ett förfallet slott. Där bodde en gammal häxa som kände skogens hemligheter bättre än någon annan. På dagen smög hon ibland omkring som en katt eller flög som en uggla. När skymningen föll blev hon åter till en böjd, rynkig kvinna med ögon som glimmade kallt. Alla visste att man inte fick gå närmare slottet än hundra steg. Den som gjorde det stelnade och kunde inte röra sig. Om en ung flicka råkade komma inom det området förvandlade häxan henne till en fågel, ofta en näktergal, och låste in henne i en bur. I ett stort rum hade hon hundratals, ja kanske tusentals små burar där fåglar sjöng sorgset.

I en by nära skogen bodde två unga människor som älskade varandra: Jorinda och Joringel. De var fattiga men glada, och de planerade att snart gifta sig. En ljus dag gick de ut i skogen för att plocka blommor och prata om framtiden. "Vi går inte för långt in," sade Joringel, "vi måste hålla oss borta från häxans slott." Jorinda log och nickade. Solen sken mellan grenarna, fåglarna sjöng, och allt kändes tryggt.

Men timmarna gick, och skogen blev tätare. De följde en stig som smalnade av och försvann, och utan att märka det kom de närmare det förbjudna slottet. När skymningen föll blev träden stilla, och fåglarna tystnade. "Det blir sent," sade Joringel. "Vi borde gå hem." Då hördes plötsligt en dämpad sång. Jorinda stannade och sjöng lågmält, vackert som en näktergal. Joringel kände hur en oro stack till i hjärtat. Han såg upp – mellan stammarna skymtade slottets höga, mörka mur. "Jorinda, vi måste härifrån!" viskade han.

För sent. En uggla flög ljudlöst över dem och satte sig på en gammal gren. I nästa ögonblick stod häxan där, lika tyst som skuggan själv. Joringel försökte gripa Jorindas hand, men han stelnade där han stod. Han kunde varken skrika eller röra sig. Häxan pekade på Jorinda, och med ett enda ord förvandlades hon till en liten brun näktergal som darrade av rädsla. Häxan tog upp fågeln i sin hand, skrattade lågt och gick mot slottet. Dörren öppnades av sig själv och slog igen med en tung smäll.

När natten hade blivit helt mörk släppte trollkraften om Joringels ben. Han föll på knä och grät. "Jorinda," viskade han, "var är du?" Ingen svarade. Han stapplade hem till byn, tom och trött. Dagar blev till veckor, och veckor till månader. Han arbetade som herde för att hålla sig sysselsatt, men varje kväll såg han mot skogen och tänkte på Jorinda, den vackra sången och de kalla murarna som höll henne fången.

En natt hade Joringel en märklig dröm. Han såg en röd blomma som lyste som en liten låga. I blomman vilade en klar daggdroppe, rund som en pärla. En röst i drömmen sade: "Denna blomma bryter all trolldom. Med den kan du öppna det som är stängt och göra fritt det som är bundet." När han vaknade visste han vad han måste göra.

Joringel gav sig av i gryningen. Han letade på ängar, i dalar, på bergssluttningar och i dunkla skogsbryn. Han frågade vinden och följde strömmens porl. Dagarnas steg blev många. Ibland ville han ge upp, men då mindes han Jorindas sång och gick vidare. En morgon, när solen nyss stigit och daggen glittrade på gräset, såg han något röra sig i ljuset. Där, vid en mossig sten, växte en röd blomma. Mitt i blomman vilade en daggdroppe som inte rullade av, hur mycket den än glimmade.

Joringel knäböjde. "Om du är den," viskade han, "hjälp mig att rädda Jorinda." Han plockade blomman varsamt och kände en värme i handen, som om modet flyttade in i hans hjärta. Med blomman högt i handen vandrade han tillbaka genom skogen, rakt mot slottet.

Den här gången kände han ingen osynlig vägg. Det förbjudna området vek undan som dimma för solen. Han gick fram till porten och rörde vid den med blomman. Porten öppnades. I den mörka hallen stod häxan, tunn som en skugga och vass som frost. "Stanna!" väste hon och sträckte ut handen som för att göra honom stel igen. Men blomman lyste till, och hennes ord föll till golvet som torra löv. Hon försökte ta ett steg närmare, men det var som om luften höll henne tillbaka. Hon fräste, men makten lydde inte henne längre.

Joringel gick förbi henne och in i ett rum som var så stort att hans steg ekade. Väggarna var täckta av burar. Fåglar i alla färger och former satt tysta eller småsjöng. Många var näktergalar med mörka ögon och bruna fjädrar. "Var är du, Jorinda?" sade Joringel och lyssnade. Men hur skulle han känna igen hennes röst bland så många? Han höjde blomman och lät den försiktigt röra vid den första buren. Ingenting hände. Han gick till nästa, och nästa igen. Han rörde vid en liten fågel, och den skakade till men förblev fågel. Tiden gick i rummet där ingen annan tid fanns.

Till slut stod han framför en näktergal som satt alldeles stilla, som om den väntade. Joringel höll andan och rörde vid den med den röda blomman. En varm vind susade genom rummet, och i ett enda ögonblick stod Jorinda där, som han mindes henne, med ögon som glittrade och händer som sökte hans. "Joringel," sade hon mjukt. "Jag visste att du skulle komma." Han lade armarna om henne, och det var som om ett helt år av sorg smälte bort.

De hade ännu inte lämnat alla andra åt sitt öde. Joringel rörde med blomman vid bur efter bur. Där en fågel suttit stod nu en flicka som blinkade mot ljuset. Skratt och gråt blandades, och rummet fylldes av röster. Häxans slott, som så länge varit fullt av sorg, ljöd nu av glädje. När de gick genom hallen stod häxan kvar i skuggan, maktlös och tyst. Porten öppnade sig av sig själv när Joringel rörde vid den en sista gång med blomman.

Jorinda och Joringel förde flickorna hem genom skogen. Familjer sprang dem till mötes, och byar firade som om våren kommit på en enda dag. Sedan gifte sig Jorinda och Joringel, som de alltid hade drömt. Ingen vågade längre bo i slottet, och häxan sågs aldrig igen. Skogen blev åter en plats där fåglar sjöng fritt, och när en näktergal sjöng i skymningen visste Jorinda och Joringel att sången nu var en sång av glädje, inte av längtan.

Och de höll fast vid varandra, trogna och modiga, hela livet.