Jätten som inte hade något hjärta i kroppen

Det var en gång en kung som hade sju söner. De sex äldsta ville ge sig ut i världen och fria till prinsessor, men kungen ville behålla den yngste hemma, för han älskade honom mest. Till sist fick ändå de sex äldsta rida iväg. Dagarna gick, veckorna gick, och ingen kom tillbaka. Då bad den yngste prinsen om att få ge sig ut och leta. Kungen suckade, men gav sitt tillstånd och välsignade honom på vägen.

Prinsen red länge genom djupa skogar och över blåa berg. En dag landade en hungrig korp framför honom. "Snälla, ge mig något att äta," kraxade den. Prinsen bröt sitt bröd i två halvor och gav korpen den ena. "Tack, kom ihåg mig när du behöver hjälp," sa korpen och flög sin väg.

Längre fram såg prinsen en stor lax ligga och sprattla på en sandbank. Han sprang dit, tog den varsamt och släppte tillbaka den i vattnet. Laxen stack upp huvudet ur strömmen och blänkte till. "Tack! Glöm inte mig när du behöver hjälp," sa den och försvann som silver i djupet.

Mot kvällen dök en grå varg upp ur skogsbrynet. Den var mager som ett revben. "Jag är så hungrig att jag knappt kan gå," sa vargen. Prinsen strök sin häst över manen, tog av sadeln och tyglarna och gav djuret åt vargen. "Ät, du behöver det mer än jag." Vargen åt, slickade sig om nosen och sa: "Det du gav mig var dyrbart. Låt mig ge något tillbaka. Sätt dig på min rygg, så ska jag bära dig snabbare än någon häst. Och jag ska inte lämna dig förrän ditt ärende är gjort."

Vargen sköt iväg som en skugga över mossar och myrar. Till slut stannade den vid ett mörkt slott med tinnar som skar himlen. Framför slottet stod sex höga stenstoder. Prinsen fick hjärtat i halsgropen, för stenarnas ansikten var hans bröders.

"Här bor jätten som har förvandlat dem," viskade vargen. "Han har stulit sju prinsessor och gjort många till sten. Men hans hjärta sitter inte där det ska. Om du kan hitta det, kan du rädda dem alla."

Inne i slottet fann prinsen den yngsta prinsessan. Hon blev först rädd, men när hon såg hur modig och mild han var, bestämde hon sig för att hjälpa honom. "Jätten kommer snart hem," sa hon. "Han känner doften av kristet blod på långt håll. Göm dig!" Prinsen kröp in bakom en stor kista medan prinsessan täckte honom med mattor.

Det dundrade i trappan, och jätten steg in. Han var så stor att takbjälkarna skälvde. "Fy, här luktar det kristet blod!" mullrade han. "Åh, det blåser väl från skogen," sa prinsessan lugnt och bjöd honom att äta. Han åt och muttrade, och till sist lade han sig för att sova.

När hans andhämtning blev djup som åska, satte sig prinsessan på sängkanten och strök honom över håret. "Käre vän," sa hon mjukt, "var sitter ditt hjärta?" Jätten log slött. "I vedlådan," sa han. "Nå, då kan jag trösta mig med den," svarade hon och satte sig på lådan. "Aj, aj, du sitter på mina revben!" röt jätten och vände sig. "Säg sanningen." Nästa kväll frågade hon igen. "Under tröskeln," sa han. "Då sitter jag ju på det nu," sa hon och stampade. "Aj, aj! Fråga inte så dumt!" Den tredje kvällen, när han var som tröttast och nöjdast, suckade han och sa: "Långt, långt borta finns en sjö. Mitt i sjön ligger en ö. På ön står en kyrka. Under altaret finns en brunn, och i brunnen simmar en anka. I ankan finns ett ägg, och i ägget ligger mitt hjärta."

Så snart jätten somnat, smög prinsen fram. "Nu vet vi vad vi ska göra," viskade prinsessan. Vargen väntade redan vid porten. "Jag hörde allt," sa den. "Håll i dig!" De for som vinden genom natten tills de nådde en svart speglande sjö med en liten ö i mitten.

"Hur ska vi över?" undrade prinsen. Då bröt vattnet, och laxen stack upp sitt blanka huvud. "Hoppa upp på min rygg," sa den. Prinsen klamrade sig fast, och laxen sköt dem över vågorna till den lilla ön. Där stod en gammal kyrka, stängd och låst.

Prinsen ryckte i dörren, men låset höll. Då skuggade något ovanför. Korpens vingar smattrade när den slog sig ner på portens järnring. "Nyckeln har slängts i sjön," kraxade den. "Vänta här." Den flög ut över vattnet. En stund senare dök laxen upp igen med en rostig nyckel i munnen. Korp och lax arbetade ihop: laxen lade nyckeln på trappan, korpen grep den i näbben och stack in den i låset. Det knakade, och dörren gled upp.

Under altaret fann de en tung lucka. Prinsen lyfte den, och en djup stensatt brunn öppnade sig. Långt där nere plaskade något. "Ankan!" viskade han. Vargen spann av otålighet. "Korp, var beredd!"

Prinsen sänkte ner en lång stång som låg i ett hörn. Ankan flög upp ur brunnen som en blixt, skvätte kallt vatten över allting och slog med vingarna mot dörren. Men korpen kastade sig efter, hackade den i vingpennan så att den tappade ett litet, mjölkvitt ägg. Ägget rullade mot brunnskanten—plums!—och försvann i djupet.

"Nu är det min tur," sa laxen och dök. Det dröjde, men så kom den upp igen med ägget försiktigt mellan käkarna. Korpens näbb tog emot det, och den lade det, helt, i prinsens hand.

Prinsen kände hur varmt och märkligt ägget var. Han tackade sina vänner, stoppade ägget innanför rocken och skyndade tillbaka med vargen till jättens slott. Prinsessan stod vid porten och väntade. "Är det…?" viskade hon. Prinsen nickade.

De gick rakt in till jätten, som satt och räknade sina skatter. Prinsen höll upp ägget. "Titta hit, jätte!" sa han. "Känner du igen ditt hjärta?" Jätten bleknade så att skägget såg svart ut. "Gör inte sönder det!" röt han och föll på knä. "Säg vad du vill!"

"Gör först mina sex bröder levande och hela," sa prinsen och tryckte ägget lite. Jätten skrek och grep sig om bröstet. "Stå upp, stenar!" vrålade han, och ute på gården började stenstoderna mjukna och bli till män igen. Prinsen hörde glada rop.

"Och alla du har förtrollat, låt dem bli fria," sa prinsen och tryckte lite till. Jätten rullade ögonen av smärta. "Bli som ni var!" dånade han, och i salar och kammare vaknade prinsessor, tjänare och folk som sovit en lång, förtrollad sömn.

"Nu—släpp oss alla, och lova att aldrig göra ont mer," sa prinsen. Jätten nickade och pep. Då krossade prinsen ägget i handen. Jätten stönade en sista gång, föll tungt i golvet och blev stilla. Det var som om hela slottet drog en lättnadens suck.

Det blev jubel och kramar och tårar. De sex bröderna fann varsin prinsessa, för det fanns sju systrar i slottet, och den yngste prinsen tog den yngsta prinsessans hand. Vargen, korpen och laxen fick sin del av glädjen: kött och bröd och tack som aldrig tog slut.

Sedan red och vandrade de hela långa följet hem till kungen. Han stod på slottsbacken och trodde knappt sina ögon. Det blev bröllop som varade i sju dagar och sju nätter, med musik, danser och bord fulla av mat. Och från den dagen talade man länge om den modige unge prinsen som fann ett hjärta där ingen trodde att ett hjärta fanns.

Och om du undrar hur det gick med vargen, korpen och laxen, så kan jag berätta att de fick vara fria och lyckliga i sina riken: skogen, himlen och vattnet. Och alla levde de gott så länge sagan varar.