Jack och bönstjälken

Det var en gång en pojke som hette Jack. Han bodde med sin mamma i en liten stuga. De var fattiga, så fattiga att deras sista ägodel var en snäll ko som gav dem mjölk. Men en dag slutade kon att mjölka, och det fanns varken bröd eller mynt kvar i huset.

– Vi måste sälja kon, sa Jacks mamma sorgset. Gå till marknaden och få ett bra pris.

Jack nickade och ledde kon längs landsvägen. Halvvägs mötte han en gammal man med pigga ögon.

– Vart ska du med den fina kon? frågade mannen.

– Till marknaden, svarade Jack. Vi behöver pengar.

– Jag har något ännu bättre än pengar, sa mannen och höll fram fem blanka bönor. De här bönorna är inte som andra. Byt med mig!

Jack stirrade på bönorna. De glimmade i solen och kändes varma i hans hand. Han var nyfiken och ung, och innan han hann tänka efter nickade han. De bytte: fem bönor mot en ko.

När Jack kom hem blev hans mamma förtvivlad.

– Fem bönor! för att sälja vår ko! utbrast hon. Vad ska vi äta? Vad ska vi leva av?

I sin ilska kastade hon bönorna genom fönstret. Den kvällen gick de till sängs hungriga och ledsna.

Nästa morgon stod något otroligt utanför huset. Genom trädgården reste sig en grön bönstjälk, tjock som en ek och hög, högre än gårdens tak, högre än molnen. Den slingrade sig rakt upp i himlen.

Jack kände hur hjärtat hoppade till. – Jag måste se vart den leder, viskade han. Modig och nyfiken började han klättra. Upp för blad, över rankor, högre och högre, tills luften blev sval och molnen som mjuka sjöar under honom.

På andra sidan molnen fann han en väg som ledde till ett slott så stort att dörren var lika hög som en kyrktorn. Jack smög fram och knackade försiktigt. Dörren öppnades av en jättestor kvinna med vänliga ögon.

– Åh, lilla vän, sa hon. Vad gör du här, bland molnen?

– Jag är hungrig, sa Jack. Skulle jag kunna få lite bröd och mjölk?

Jättens hustru sneglade över axeln. – Du måste skynda dig, sa hon och släppte in honom. Min man är en jätte, och om han får vittring på en människa blir han rasande. Men du ser så mager ut. Sätt dig, ät fort.

Jack hann knappt doppa brödet i mjölken förrän marken darrade. Tunga steg ekade genom slottet. Dörren slog upp. In klev jätten, stor som ett berg, med ögon som glöd.

– Fee-fi-fo-fum! dundrade han. Jag känner doften av en människa!

– Det är bara ångan från grytan, sa hans hustru lugnt. Sätt dig och ät.

Jätten muttrade och åt. Sedan drog han fram en påse full med guldmynt. Han räknade dem på bordet, om och om igen, tills hans ögonlock blev tunga. Snart sov han, och snarkningarna rullade som åska genom salen.

Jacks hjärta bultade. Han smög fram, tog försiktigt påsen med guld och sprang så tyst han kunde. Nerför vägen, nerför bönstjälken, hela vägen hem till sin mamma.

– Mamma! ropade han. Se, guld!

De var överlyckliga. De köpte mat och ved och klarade sig bra en tid. Men en dag var påsen tom, och tystnaden i stugan kändes lika kall som vinden utanför.

– Jag ska klättra igen, sa Jack. Kanske finns det mer där uppe.

Han tog ett djupt andetag och klättrade åter upp för bönstjälken. Jättens hustru stod vid dörren och skakade på huvudet när hon fick syn på honom.

– Du borde inte vara här, sa hon. Min man blir farlig när han är arg.

– Snälla, bara lite bröd, bad Jack.

Hon gav efter och gömde honom i en stor koppargryta. Snart skakade slottet av tunga steg.

– Fee-fi-fo-fum! röt jätten. Jag känner doften av en människa!

– Du inbillar dig, sa hans hustru och ställde fram maten.

När jätten var mätt ropade han: – Ta fram hönan!

Hans hustru bar fram en liten höna. Jätten daskade lätt på bordet. – Värp!

Till Jacks häpnad rullade ett skinande guldägg fram. Jätten skrattade, men snart somnade han igen, tung som sten.

Jack kröp ur grytan, lyfte försiktigt upp hönan och sprang. Nerför vägen, nerför bönstjälken, hem till stugan. Nu hade de en höna som värpte guldägg. Varje dag sa Jack mjukt: – Värp! Och varje dag hade de mat, ved och varma kläder.

Efter en tid kunde Jack inte sluta tänka på det han sett i slottet. – Tänk om det finns något mer där uppe, sa han. Något som en dag kan hjälpa oss och våra grannar också.

En tredje gång klättrade han. Den här gången stängde jättens hustru dörren för honom. – Nej, sa hon bestämt. Min man skulle… Men innan hon hann tala klart smög Jack in genom köksdörren som stod på glänt och gömde sig bakom ett stort skåp.

Det dröjde inte länge förrän jätten kom hem. – Fee-fi-fo-fum! mullrade han. Jag känner doften av en människa!

– Ingen här! svarade hustrun skarpt. Ät nu.

Måltiden tog slut och jätten ropade: – Harpan!

Hans hustru bar fram en gyllene harpa. – Spela! befallde jätten. Strängarna började sjunga, mjuka, vackra toner som fyllde salen. Jättens ögon lockades igen, hans huvud sjönk och snart sov han.

Jack smög fram, tog harpan i famnen och vände sig mot dörren. Men harpan var inte någon vanlig harpa. Den ropade med klar röst: – Mästare! Mästare!

Jättens ögon flög upp. Han såg Jack, och ett rytande fyllde slottet. – Stanna!

Jack sprang. Hans fötter flög över stenarna, nerför vägen, ut på bönstjälkens första blad. Bakom honom rasade jätten fram, varje steg som en jordbävning. Jack klättrade så fort han kunde, händerna brände, vinden ven. När han äntligen nådde marken ropade han:

– Mamma! Yxan!

Hans mamma rusade ut, räckte honom yxan. Jack höjde den och högg. En gång. Två gånger. Tre! Bönstjälken knakade, svajade och brast. Den välte med ett dån. Jätten, som var halvvägs nere, föll som en sten. Marken skakade, fåglarna flög, och sedan blev allt stilla. Jätten syntes aldrig mer.

Jack andades djupt. Han såg på sin mamma, på hönan som värpte guldägg och på harpan som nu spelade mjukt och vänligt.

– Vi ska vara kloka med det vi fått, sa han. Och vi ska dela när någon saknar.

Så levde Jack och hans mamma tryggt. Hönan värpte sina guldägg, harpan sjöng vid härden, och bönstjälkens plats i trädgården blev en liten rabatt där nya, snälla bönor fick växa. Och om någon frågade hur allt började, log Jack och sa: med fem små bönor och ett hjärta som vågade klättra.