Jack jättebesegraren
Det var en gång i Cornwall, längst nere i Englands västra hörn, där havet dundrade mot klipporna och dimman kunde rulla in som mjuka filtar. Där bodde en bondpojke som hette Jack. Han var inte stor och stark som en riddare, men han var snabb i tanken och orädd i hjärtat. Och just då behövdes mod, för jättar strövade över landet och skrämde människor så att de knappt vågade tända ljus när mörkret föll.
Värst av alla var jätten Cormoran på Sankt Michaels klippa ute i havet. Varje gång han blev hungrig traskade han över de grunda vattnen, stal boskap och skatter och trampade sönder åkrar. Ingen vågade närma sig hans bo. Men Jack tänkte: "Jättar är stora, men de är inte alltid kloka. Kanske går det att vara listigare än en jätte."
En natt tog han spade och rep och rodde ut till klippan. Under stjärnhimlen grävde han en djup grop i den smala stigen där Cormoran brukade gå. Han täckte den med kvistar och sand så att den såg ut som mark. När gryningen kom blåste Jack i sitt horn. Cormoran vaknade, röt av ilska och rusade fram. Med ett brak föll han rakt ner i gropen! Jack kallade: "Det är slut, Cormoran. Cornwall ska vara tryggt igen." Med ett beslutsamt hugg avslutade han striden. Folket firade honom och gav honom ett bälte där det stod: "Jack jättebesegraren".
Ryktet spreds snabbt. Jack vandrade vidare för att se om fler behövde hjälp. I Wales sökte han skydd i ett hus när kvällen föll, men huset tillhörde jätten Blunderbore. Jätten låste dörren, log ett grymt leende och sa: "I morgon ska jag och min bror Rebeck ha gästabud!" Jack låtsades vara rädd, men tänkte redan på en plan. Han såg hur järnkedjor hängde från taket, och hur jättarna gärna skröt om sin styrka.
När morgonen kom drog Blunderbore hem sin bror. De skrattade åt den lilla människan. Jack bugade och sa: "Om ni ändå ska visa er styrka, bind varandra hårt, så får jag se hur ni bryter loss kedjorna!" Jättarna, som älskade att skryta, fäste tunga kedjor runt sina egna armar och ben och bad Jack knyta. Det gjorde han – men han knöt så finurligt att knutarna låste sig runt deras vrister och armbågar. När de brummade: "Nu ska vi riva oss loss!" drog Jack i ett rep som han trätt genom kedjorna. Jättarna föll som fura mot golvet, snärjda och hjälplösa. Jack skar av fångarnas rep, hjälpte dem ut och vände sig sedan modigt mot jättarna. Med skicklighet och snabbhet besegrade han dem båda. Byar runtomkring slog tacksamma upp sina dörrar igen.
En tid senare kom Jack till kung Arthurs hov. Där fanns musik, skratt och berättelser – och stor glädje över att en bondpojke räddat så många. Jack bjöds till bords. Men friden var kort. Plötsligt skakade portarna, och jätten Thunderdell stormade in. Han röt över hallen och stampade så bägare välte. "Var är Jack?" dundrade han. "Jag känner doften av honom!"
Jack reste sig lugnt. "Här är jag," sa han. "Men låt oss inte slå sönder kungens sal. Följ mig ut, om du törs." Thunderdell brummade och jagade honom upp på en kulle utanför. Där hade Jack redan sågats halvvägs igenom en bro över en djup ravin. Jack for över bron som en vind. Jätten följde, tung och rasande. Broplankorna gav vika under hans steg, och han fastnade, haltande och förvirrad. Jack högg av de sista plankorna och ropade: "Cornwalls folk ska leva tryggt!" Thunderdell förlorade sin kraft och föll. När Jack återvände jublade hovet, och kungen hedrade honom rikligt för att han räddat dem alla.
Då kom en vänlig fe och sa: "Mod och klokhet förtjänar hjälp på vägen." Hon gav Jack en mössa som viskade goda råd, en mantel som gjorde honom osynlig, skor som bar honom lika lätt som vinden och ett svärd som aldrig brast. "Använd dem väl," sa hon, "för fortfarande lider människor under trolldom och jättars grymhet."
Guidad av mössans viskningar vandrade Jack till en dyster dal där en trollkarl höll en hertigs dotter fången. Vägen dit var full av syner – broar som inte fanns och väggar som bara var dimma. Med manteln över axlarna och råd i örat såg Jack vad som var verkligt. Han smög in i den mörka borgen, hittade flickan och viskade: "Jag för dig hem." Men först måste trolldomen brytas. I ett tornrum fann Jack ett pergament där trollkarlens egen trollformel stod. Han skar av bandet runt rullen med sitt svärd, och som om vinden blåst ut ljusen slocknade förhäxningen. Fåglar blev människor igen, stenar blev soldater och damer, och borgen tappade sitt hemska grepp.
Trollkarlen rusade fram, men Jacks skor bar honom snabbare än ett åskmoln och svärdet blixtrade i hans hand. I en kort, skicklig strid överlistade Jack sin fiende, och tystnaden som följde var som sommarregn efter ett oväder. Alla i borgen drog djupt efter andan – fria!
Men ännu återstod en jätte: den vildaste av dem alla, Galligantus, som höll till i skogarna bortom det frigjorda slottet. Han hade fångat otaliga resenärer och skrämt bort allt skratt ur trakten. Jack vandrade dit, dolde sig med manteln och lockade på jätten med en klar hornstöt. Galligantus röt och trampade fram. Jack lät honom se en skymt, sprang lätt på sina mirakeldojjor och ledde jätten rakt mot en gammal fälla – en övergiven varggrop som Jack tömt och förstärkt med grenar överst. När Galligantus dundrade fram gav grenarna vika, och jätten störtade ner. Jack stod vid kanten, såg till att jätten inte kunde ta sig upp, och ropade: "Ingen ska längre leva i skräck för dig!" Med svärdet i sin hand gjorde han slut på faran en gång för alla.
Glädjen som följde var stor. Hertigen omfamnade sin dotter, byar tände eldar, och kung Arthur lät kalla Jack fram inför hela hovet. "Mod som ditt," sa kungen, "gör världen bättre." Jack dubbas till riddare och fick sitta vid Runda bordet. Hertigdottern log mot honom, och med tiden blev hon hans hustru. Tillsammans red de genom Cornwall och Wales, där barn lekte utan att gömma sig och åkrarna fick växa ifred. Och om någon frågade hur allt började, brukade Jack säga: "Inte med styrka, utan med ett hjärta som inte gav upp."
