Fru Holle

Det var en gång en änka som hade två flickor. Den ena var hennes egen dotter, lat och butter. Den andra var hennes styvdotter, flitig och vänlig. Styvdottern fick göra allt arbete i huset. Varje dag satt hon vid brunnen och spann tills fingrarna blev ömma.

En dag blödde hennes finger på spolen, och när hon lutade sig för att skölja bort blodet råkade spolen glida ur handen och plumsade ner i den djupa brunnen. Styvmodern blev arg och sa: "Hämta upp den!" Den stackars flickan visste inte vad hon skulle göra. Av rädsla hoppade hon i brunnen efter spolen.

Hon föll och föll – och vaknade i en blommande äng där solen sken. Hon började gå och kom till en ugn full av bröd. "Dra ut oss, dra ut oss!" ropade bröden. "Vi är redan gräddade och blir brända!" Flickan tog spaden och drog varsamt ut alla bröd, ett efter ett.

Sedan kom hon till ett äppelträd lastat med röda frukter. "Skaka oss, skaka oss!" bad äpplena. "Vi är mogna!" Flickan skakade trädet tills alla äpplen låg mjukt i gräset, och hon la dem i prydliga högar.

Till sist nådde hon ett litet hus med fönster som blänkte. Därinne bodde Fru Holle, en gammal gumma som hade stora tänder men snälla ögon. "Om du stannar hos mig," sa Fru Holle, "ska du arbeta ordentligt. Skaka mina kuddar och täcken varje dag så att fjädrarna flyger – då snöar det i världen." Den flitiga flickan tackade ja. Hon sopade, lagade mat och framför allt skakade hon kuddarna så att fjädrarna dansade som vita snöflingor.

Fru Holle var nöjd, och flickan hade det bra. Men efter en tid blev hon hemlängtande. Hon gick till Fru Holle och sa försiktigt: "Jag vill gärna gå hem igen." Fru Holle log. "Du har tjänat troget. Du ska få din lön." Hon tog flickans hand och ledde henne till en stor port.

När flickan gick under porten började det regna guld. Det glittrade och lyste, och guldet fastnade på hennes hår och klänning tills hon var alldeles gyllene. Fru Holle räckte henne också spolen som hade fallit i brunnen. Porten öppnades, och flickan stod plötsligt hemma på gården.

Uppe på brunnens kant satt tuppen och gol: "Kuckeliku! Vår gyllene flicka är här igen!" Styvmodern häpnade när hon såg all glansen och ville genast att hennes egen dotter skulle få samma sak.

Den lata flickan fick sätta sig vid brunnen och spinna. Hon stack sig i fingret och smetade blood på spolen för att det skulle se ut som arbete, kastade den i brunnen och hoppade efter.

Hon kom till samma ugn. "Dra ut oss!" ropade bröden. "Vi bränns!" Men den lata flickan svarade: "Jag vill inte bli smutsig," och gick vidare. Vid äppelträdet ropade frukterna: "Skaka oss!" Hon sa: "Jag kan få ett i huvudet," och gick förbi.

Hon kom till Fru Holles hus och blev antagen. Men hon steg upp sent, sopade slarvigt och skakade knappt kuddarna. Snön ville inte falla. Efter en tid sa Fru Holle: "Arbetet passar dig inte. Du vill nog hem." Den lata flickan blev nöjd – hon tänkte bara på sin belöning.

Fru Holle förde henne till porten. Men när hon gick under den började det regna svart, klibbig tjära. Den stänkte över henne från topp till tå. "Det här är din lön," sa Fru Holle, "och tjäran ska sitta kvar." Porten slog igen, och där stod hon hemma, svart och kladdig.

Tuppen på brunnens kant gol: "Kuckeliku! Vår tjäriga flicka är här igen!" Och tjäran satt kvar länge, länge. Så lärde sig alla i huset att vänlighet och flit ger guld, medan lathet bara ger smuts.