Den tappre lille skräddaren

I en liten stad bodde en skräddare som sydde flitigt från morgon till kväll. En varm dag köpte han lite söt sylt av en gammal gumma. Han bredde sylten på en brödskiva och tänkte just njuta av sin belöning när en svärm nyfikna flugor kom surrande och satte sig på sylten. “Bort med er!” sa skräddaren och viftade, men flugorna brydde sig inte. Då tog han sin trasa och gav en enda rejäl smäll. När han tittade efter låg sju flugor stilla. “Sju på ett slag!” utropade han stolt.

Han blev så nöjd att han sydde in orden Sju på ett slag! med stora bokstäver på sitt bälte. “Hela världen ska få veta vad jag kan,” sa han. Han stoppade en bit ost i fickan ifall han blev hungrig och gav sig av. På vägen hittade han en liten fågel i en buske. Den var oskadd men trött, så han lade den försiktigt i en annan ficka. “Du kan bli bra att ha,” viskade han och log för sig själv.

Efter en stund kom skräddaren till ett berg där en jättelik man satt och vilade. “God dag,” sa skräddaren. “Här har vi en stark karl! Ska vi se vem som är duktigast?” Jätten skrattade åt den lille mannen med det stora bältet. “Vad står det där?” frågade han. “Sju på ett slag,” sa skräddaren stolt. Jätten trodde att skräddaren menade sju män och blev genast nyfiken.

“Visa din styrka,” sa jätten och lyfte upp en sten som om den vore en nöt. “Kan du göra så här?” Skräddaren tog sin ost ur fickan och pressade den hårt så att saften droppade. “Visst,” sa han lugnt. “Min sten kan till och med ge vatten!” Jätten glodde med stora ögon.

Sedan kastade jätten en sten högt upp i luften. Den föll platt ner i gräset. “Din tur!” sa han. Skräddaren tog den lilla fågeln ur fickan och kastade upp den. Fågeln flög iväg över trädtopparna och syntes inte mer. “Min sten flög iväg,” sa skräddaren. Jätten började bli otålig, men också imponerad.

“Låt oss bära ett träd tillsammans,” brummade jätten. Han lyfte stammen och bad skräddaren ta toppen med alla tunga grenar. Skräddaren smög i stället upp och satte sig bekvämt på grenar och visslade, så att jätten bar både trädet och den lille skräddaren. När jätten kepsade den sista biten sa skräddaren glatt: “Du är nästan lika stark som jag!”

Det blev kväll och jätten bjöd honom att sova i jättarnas grotta. Men jätten tänkte bli av med den lilla skräddaren, som verkade farligt duktig. När skräddaren hade lagt sig rullade jätten fram en stor klubba och slog med all kraft på sängen. Men skräddaren hade anat oråd och kröp i tid ner i ett hörn. På morgonen ropade han muntert: “Vilken skön säng! Jag sov som en stock!” Jätten blev livrädd och sprang sin väg, långt, långt bort.

Skräddaren vandrade vidare och kom till ett slott. Kungen där hade hört talas om bältet och fick kalla fötter. “Om han är så stark vore det bra att bli av med några bekymmer,” tänkte kungen. Han kallade fram skräddaren. “Om du besegrar de två jättar som terroriserar mitt rike, ska du få min dotters hand och halva kungariket.”

“Visa mig vägen,” sa skräddaren. I skogen fann han jättarna sovande under ett träd. Han klättrade upp i kronan, bröt loss några kvistar och kastade dem en efter en på jättarnas ansikten. Den första jätten vaknade och trodde att den andra retades. Snart var de ursinniga och började slåss. Trädet skakade, marken darrade, och till slut föll båda jättarna, helt utslagna. Skräddaren hoppade ner, visslade och gick tillbaka till slottet. “Klara,” sa han enkelt.

Kungen bet sig i läppen. “Ett uppdrag till,” sa han med ett tunt leende. “I skogen springer en vild enhörning som förstör mina åkrar. Fånga den.” Skräddaren begav sig ut igen. När enhörningen stormade fram som ett åskmoln ställde han sig stadigt framför en gammal ek. I sista ögonblicket hoppade han åt sidan. Enhörningen körde hornet rakt in i stammen och fastnade. Skräddaren band den med sitt rep och ledde den som en tam ko tillbaka till slottet.

Kungen svettades. “Ett sista uppdrag,” sa han. “Det finns ett vildsvin som river upp markerna. Om du fångar det, är du min måg.” Skräddaren tog sin kniv och sitt rep och gick mot skogen. Så snart vildsvinet fick vittring kom det frustande. Skräddaren sprang rakt mot ett litet kapell, smet in genom dörren och hoppade ut genom fönstret i sista stund. Vildsvinet rusade in i kapellet, och skräddaren slog igen dörren och låste. “Fångat,” sa han och knackade lugnt på slottets port senare samma kväll.

Nu fanns det inga fler ursäkter. Kungen höll sitt ord, och skräddaren gifte sig med prinsessan. Bröllopet var stort och glatt, och alla beundrade den modige mannen med det märkliga bältet.

Men prinsessan undrade över sin makes hemligheter. En natt hörde hon honom mumla i sömnen om nålar, tråd och en liten verkstad. Hon berättade för kungen, som blev rädd igen. “Han är ju bara en skräddare!” viskade de. De skickade soldater att hämta honom i natten. Skräddaren hörde deras steg och låtsades sova. När de kom nära satte han sig tvärt upp och ropade med kraftig röst: “Jag slog sju på ett slag! Jag fällde två jättar! Jag fångade en enhörning och ett vildsvin! Och ändå tror ni att ni kan ta mig?”

Soldaterna stirrade på varandra, tappade sina svärd och sprang all världens väg. Ingen vågade störa honom mer. Och så levde den tappre lille skräddaren med sin prinsessa, klok och modig, och hela riket lärde sig att mod inte bara handlar om muskler – utan också om list, hjärta och en gnutta tur.