Blåskägg

Det var en gång en mycket rik man som hade ett stort hus på landet, ett fint palats i staden, mängder av vackra kläder, gyllene vagnar och kistor fulla av silver. Men det fanns något märkligt med honom: hans skägg var blått. Inte mörkblått som natten, inte ljusblått som himlen, utan en kall, skimrande blå färg. Många blev rädda bara de såg honom.

Han kallades Blåskägg, och folk viskade att han redan hade varit gift flera gånger, men att ingen riktigt visste vart hans fruar hade tagit vägen. I grannskapet bodde en fin dam med två döttrar. Blåskägg bad att få gifta sig med någon av dem. Systrarna tyckte först att han verkade skrämmande, men han bjöd dem och deras vänner till sitt landsställe. Han visade dem vänlighet, ordnade danser, lekar och fest, och huset var så vackert att man nästan glömde hans märkliga skägg.

När veckan var slut var den yngre systern inte längre rädd. Hon sa ja, och de gifte sig med stor pompa. En tid var allt glädje. Men en dag måste Blåskägg resa bort. Before he left—nej, innan han for—kallade han på sin hustru och räckte henne en nyckelknippa.

"Här är nycklarna till alla mina rum," sade han vänligt. "Njut av allt. Visa dina vänner mina salar och skatter. Men se denna lilla, glänsande nyckel? Den går till en liten kammare längst in i huset. Dit får du inte gå. Det förbjuder jag."

Hon nickade och lovade. När Blåskägg reste, bjöd hon in sina släktingar och vänner för att visa hur ståtligt hon hade det. De sprang från rum till rum, beundrade tavlor, speglar, mattor och smycken. Alla berömde henne och hennes nya hem.

Men längst in i korridoren fanns den lilla dörren, den med den lilla nyckeln. Den unga hustrun kände hur nyfikenheten växte. "Jag ska bara titta en liten stund," tänkte hon till slut. Hon satte nyckeln i låset. Låset klickade. Dörren gled upp.

Där inne var det kallt och tyst. På golvet syntes mörka fläckar, och längs väggarna hängde spår efter det som hade skett där. Hon förstod med fasa att detta var platsen där Blåskäggs tidigare fruar hade mött sitt slut. Hon ryggade tillbaka, så rädd att hon tappade den lilla nyckeln. Den föll i en röd fläck.

Hon fångade upp nyckeln och rusade därifrån. Hennes hjärta slog hårt. Hon tvättade nyckeln i vatten, i såpa, i aska, hon gnuggade och gnuggade. Men hur hon än skrubbade satt fläcken kvar, som om nyckeln själv bar på hemligheten.

Just då kom bud att Blåskägg skulle återvända tidigare än väntat. Hennes händer skakade när hon ställde allt tillrätta och gömde nyckelknippan i fickan. Han steg in genom dörren, log, frågade hur allt hade varit och bad sedan lugnt om nycklarna. Hon lämnade dem en efter en.

"Och den lilla nyckeln?" sade han.

Hon försökte le. "Jag… jag måste ha lagt den någonstans. Jag hittar den strax."

Blåskägg såg på henne med skarpa ögon. "Hustrun min," sade han, "du vet mycket väl var den är. Hämta den."

Hon bar fram den lilla nyckeln. Fläcken lyste mörkt. Blåskägg blev blek och sedan djupt röd.

"Du gick in i den förbjudna kammaren," dundrade han. "Du bröt mitt ord. Du ska straffas."

Hon föll på knä. "Herre, ge mig bara lite tid att be, och låt mig säga farväl till min syster Anna."

Blåskägg gav henne en kort stund. Hon sprang upp i det högsta tornet där syster Anna stod vid fönstret.

"Syster Anna, syster Anna, ser du någon komma?" viskade hon. "Ser du våra bröder på vägen?"

Anna kisade ut över fälten. "Jag ser bara solen som dammar på vägen och får som betar i gräset."

Nere i salen ropade Blåskägg: "Kom ner! Din tid är ute!"

"Syster Anna, syster Anna, ser du någon komma?" frågade hon igen, medan hennes hjärta dunkade.

"Jag ser bara vinden som böjer säden och moln som rör sig över kullarna."

Blåskäggs steg hördes i trappan. "Nu genast!" ropade han.

Tredje gången bad hon: "Syster Anna, snälla, ser du några?"

Syster Anna lutade sig ut ännu längre och ropade: "Jag ser två ryttare! Det glimmar i deras svärd i solen. De närmar sig! Det är våra bröder!"

Hoppet tändes i den unga hustruns bröst. Men nu stod Blåskägg i dörren med draget svärd. "Nu kommer ingen mer tid," sade han mörkt.

Hon bad ännu en gång: "Bara ett ögonblick till." Men han lyfte sitt svärd.

Just då brakade det till i porten. Två män stormade in – hennes bröder, soldater och modiga. De sprang uppför trappan, in i salen och kastade sig mellan henne och Blåskägg. Det sjöng i stål, rop ekade i sten. Med ett mäktigt slag fällde bröderna den grymme mannen. Blåskägg låg stilla och var ett hot för ingen mer.

Allt blev tyst. Den unga hustrun stod stilla och kände hur rädslan rann av henne. Syster Anna omfamnade henne. Bröderna lade undan sina svärd. De öppnade den lilla kammaren och förde de tidigare fruarnas öden till ljuset, så att sanningen aldrig skulle glömmas.

Eftersom Blåskägg inte hade några arvingar blev hans stora rikedomar hennes. Hon använde dem klokt. Hon gav sin syster Anna en fin hemgift och hjälpte henne att gifta sig med en god man. Hon gav sina bröder medel att bli officerare och leva hederligt. Själv gifte hon sig efter en tid med en vänlig och varm man som bara bar ett vanligt skägg, och som lärde henne att lita på glädjen igen.

Och om någon frågade henne vad hon hade lärt sig, log hon milt och sade: "Nyfikenhet kan vara stark, men mod, klokhet och syskonskap är starkare."