Åsneskinn

Det var en gång ett rikt kungarike där en märklig åsna bodde i stallet. Varje morgon gav åsnan ifrån sig skimrande guldmynt, så landet saknade ingenting. Kungen och drottningen älskade varandra och sin kloka, godhjärtade dotter. Allt var fridfullt tills drottningen blev svårt sjuk. Innan hon dog tog hon kungen i handen och sa: “Lovar du att bara gifta dig med någon som är lika god och vacker som jag?” Kungen, blind av sorg, lovade utan att förstå vad löftet kunde föra med sig.

När drottningen var borta sörjde hela landet. Efter en tid började hovet be kungen att hitta en ny drottning. Bud skickades till när och fjärran, men ingen prinsessa eller dam verkade lika skön som den bortgångna drottningen. Till slut kom någon på en farlig tanke: Den enda som var lika vacker var kungens egen dotter. Förvirrad av sorg och sitt löfte fick kungen för sig att gifta sig med henne. Prinsessan blev förskräckt och sa lugnt men bestämt att det var fel. Hon sprang till sin kloka gudmor, som också var en god fe, och bad om råd.

“Mitt barn,” sa gudmodern mjukt, “vi ska rädda dig utan att såra någon. Be kungen om saker som verkar omöjliga. Om han inte kan ge dig dem, måste han förstå att han gör fel.” Prinsessan gick till kungen och sa: “Om jag ska gifta mig, önskar jag först en klänning i himlens färg.” Kungen kallade landets skickligaste hantverkare, och snart glittrade en klänning lika blå som himlen i solsken. Prinsessan bad då om en klänning som skimrade som månen. Den fick hon också. “Då vill jag ha en klänning som strålar som själva solen,” sa hon. Också den skapades, så praktfull att man nästan måste blunda.

Gudmodern såg att kungen inte förstod. “Be om åsneskinnet,” viskade hon, “skalet från den märkliga åsnan som ger guld. Ingen skulle våga ge bort det.” Men blind av sin envishet lät kungen ändå ta skinnet. När prinsessan fick det, förstod hon att hon måste fly. “Nu,” sa gudmodern, “klä dig i åsneskinnet. Lägg dina klänningar i en liten kista som jag gör förtrollad åt dig. Ingen ser vad som göms där. Ge dig av innan solen går upp.”

Prinsessan smutsade sitt ansikte med aska, drog åsneskinnet över sig och såg ut som en fattig flicka ingen skulle lägga märke till. Med sin lilla kista under armen vandrade hon långt, genom skogar och ängar, tills hon nådde ett annat rike. Där bad hon om arbete och fick bo i en enkel hytta vid kungens stora gård. Hennes uppgift var att sopa, bära vatten och diska grytor. För att hon bar sitt märkliga skinn kallades hon Åsneskinn, och många skrattade åt henne. Men hon höll god min, arbetade flitigt och sa ingenting om vem hon egentligen var.

I sin lilla hytta gömde hon kistan med de tre klänningarna. På söndagar, när hon var ledig, låste hon dörren och tvättade bort askan. Hon provade klänningen som var blå som himlen eller den som glödde som solen, och minnet av hennes mamma gav henne kraft. Sedan drog hon åter åsneskinnet över sig och gick tillbaka till arbetet. Hennes gudmor höll vakt i det dolda, så att inget ont skulle närma sig.

En dag gick prinsen i det nya landet förbi Åsneskinns hytta. Genom en glipa i dörren såg han, helt ovetande, en flicka som lyste som en sol – hon bar solklänningen. Han stod stilla, som förtrollad, och när han kom tillbaka till slottet kände han en märklig oro i hjärtat. Han blev blek och tyst och åt nästan ingenting. Läkarna förstod inte vad som fattades honom. Till sist sa prinsen: “Jag tror att jag bara kan bli frisk om Åsneskinn på gården bakar mig en kaka.” Hovet förvånades, men gav ordern.

Åsneskinn tvättade sina händer, tog fram en fin skål ur kistan och började baka. Medan hon rörde ner smöret och sockret gled hennes små ringfinger över en enkel ring hon bar gömd. Hon mindes sitt liv och lade ringen i smeten som ett tecken. Kakan gräddades och doftade ljuvligt. När prinsen smakade bet han på något hårt. Där, mitt i den mjuka kakan, låg en liten ring. Prinsen höll upp den och sa: “Jag ska gifta mig med den vars finger ringen passar.”

Nyheten spreds, och unga damer från hela riket fick prova ringen. Den var för trång för de flesta och för stor för några. Ingen passade. “Låt Åsneskinn prova,” sa prinsen till sist. Alla skrattade, men prinsen stod på sig. Åsneskinn kom fram, blyg och sotig, och ringen gled på hennes finger som om den alltid hört hemma där. “Får jag klä mig anständigt?” frågade hon stilla. Prinsen nickade, och hon skyndade till sin hytta.

Strax därpå öppnades dörrarna, och in klev en prinsessa i himmelsblå klänning som fick alla att tappa andan. Åsneskinn lyfte slöjan. Hennes ögon lyste, och hennes hållning var värdig. Ingen vågade skratta längre. Prinsen kände igen glansen han sett genom dörrspringan och bugade djupt. “Vill du bli min drottning?” frågade han. “Ja,” svarade hon, “om allt sker rätt och hederligt.”

När bröllopet förbereddes skickade gudmodern bud till prinsessans far. Han kom, nedböjd och ångerfull. Inför hela hovet förstod han sin stora villfarelse och bad sin dotter om förlåtelse. Hon tog hans händer. “Jag förlåter dig,” sa hon mjukt, “och låter det förflutna vila.” De två rikena firade tillsammans i flera dagar. Prinsen och prinsessan gifte sig med kloka löften, och alla önskade dem lycka.

Och så levde de lyckliga, inte för att de hade guld, utan för att de höll sitt hjärta rent och lyssnade till kloka råd. Prinsessan behöll sina klänningar – himmel, måne och sol – och tog fram dem bara vid stora högtider. Ingen kallade henne längre Åsneskinn. I stället mindes man henne som prinsessan som vågade säga nej till det som var fel och ja till ett bättre liv.