Askeladden och trollet

Det var en gång en fattig bonde som hade tre söner: Per, Pål och den yngste, Espen Askeladden. På gården stod en väldig ek som skuggade hus och åker så att varken säd eller solsken trivdes. Värre var att brunnen hade torkat ut. Hur de än grävde kom inget vatten. ”Om vi bara fick ned eken och upp friskt vatten skulle allt bli bättre,” suckade fadern.

En morgon skickade han Per med yxan: ”Försök fälla eken, min son.” Per tog sats och högg och högg. Men när solen stod som högst hördes tunga steg i skogen, och ut kom ett troll, stort som en kvarn och med ögon som glöd. ”Hugg inte i min skog!” röt trollet. ”Gör du det, mosar jag dig till gröt!” Per blev livrädd, släppte yxan och sprang hem så fort benen bar.

Nästa dag gick Pål. Han högg bara några slag innan samma dova steg närmade sig. Trollet kom fram igen. ”Hugg inte i min skog!” vrålade det. Pål blev lika rädd som sin bror, kastade yxan och rusade därifrån.

Den tredje dagen sa Espen Askeladden: ”Nu vill jag prova.” ”Du?” sa bröderna och skrattade. Mamman gav Askeladden en matbit i en näverask: bröd och en rund, saftig ost. ”Ät när du blir hungrig,” sa hon och klappade honom på axeln.

Askeladden tog yxan och gick till eken. Han högg lugnt och stadigt, chip, chap, chip, chap. Mitt på dagen skakade marken och trollet klev fram, ännu större och bistrare än förut. ”Hugg inte i min skog!” röt det. ”Gör du det, mosar jag dig till gröt!”

Askeladden stod kvar som om inget hade hänt. ”Åh, är det din skog?” sa han stilla. ”Då får du akta dig, annars klämmer jag vatten ur denna sten.” Han plockade upp osten, som trollet tog för en vit rund sten, och kramade den så saften rann mellan fingrarna. Trollet spärrade upp ögonen. ”Du är stark!” pep det nästan. ”Kom hem till mig så ska vi äta gröt, och så kan vi bli vänner. Bara sluta hugga!”

”Nåja,” sa Askeladden, ”visar du vägen så följer jag.”

Till en stor grotta bar trollet honom, och mitt i grottan stod en gryta som var så stor att en hel ko hade kunnat bada i den. Trollet hämtade mjöl och mjölk och rörde till en ofantlig råggröt. ”Nu ska vi se vem som kan äta mest!” sa trollet, och slickade sig om munnen. Askeladden log för sig själv. I smyg knöt han fast en säck under skjortan, så att säckens öppning låg precis vid byxlinningen.

När gröten var lagom, skopade de upp skål efter skål. Trollet åt och åt så det dånade, och Askeladden fyllde sin sked – men i stället för att svälja lät han det mesta slinka ned i säcken under skjortan. Lite åt han, mest för syns skull, men säcken blev tung och bulig.

”Äter du inte?” flåsade trollet och sköt fram ännu en jätteskål. ”Jodå,” sa Askeladden, ”men när man vill orka riktigt mycket, ska man kunna göra plats.” Han ställde sig upp, tog kniven och gjorde ett snabbt litet snitt i säckens botten under skjortan. Poff! Ut rann grötkladdet i en kladdig stråle rakt ned på golvet.

Trollet stirrade. ”Gör det inte ont?” flämtade det. ”Inte alls,” sa Askeladden och klappade sig om magen. ”Det är bara ett knep. När magen blir full, släpper man ut lite och kan fortsätta äta.”

”Då ska jag också göra så!” ropade trollet, som aldrig varit särskilt klokt. Det tog sin stora kniv, stack den i sin egen buk – och gav ifrån sig ett hemskt tjut. Det vinglade, ramlade baklänges och blev liggande alldeles stilla.

Askeladden stod tyst en stund, lyssnade och såg att allt var lugnt. ”Ja, ja,” sa han lågt, ”där fick girigheten och dumheten sitt.” Han torkade av golvet så gott han kunde, och började sedan titta runt. I grottans hörn stod kistor och fat fulla av silvermynt och guldkoppar. Där fanns rep, slädar, till och med en liten skrinda och en seg gammal häst. Askeladden lastade kistorna på skrindan, selade för hästen och drog ut i dagsljuset.

Vägen hem gick förbi eken. Han tog yxan, gav stammen några rejäla slag, och med ett brak föll trädet. Solen strömmade in över gården för första gången på länge. ”Se där,” sa Askeladden. ”När skuggan flyttar på sig, blir allting lättare.”

Sedan gick han till brunnen. ”Vart har vårt vatten tagit vägen?” hade de undrat. Askeladden lyssnade i marken, letade efter porlandet och började gräva en ränna ned mot den plats där trollgrottan låg. När han bröt den sista jordkakan började det susa och sjunga i berget, och kallt, klart vatten valde fram. Brunnen fylldes, och en liten bäck började glittra längs gärdsgården.

Hemma stod fadern, modern, Per och Pål och gapade. ”Vem har fällt eken? Varifrån kommer skrindan?” frågade de i mun på varandra. Askeladden log och berättade allt som hänt: hur trollet väsnats i skogen, hur han klämt vatten ur ”stenen”, hur gröten kokats, och hur ett litet knep kan slå den som bara tänker med magen.

Fadern la handen på hans axel. ”Du må vara minst,” sa han, ”men ditt mod och ditt kloka huvud är störst.” De delade silver och guld så att gården kunde lagas, åkern sås och djuren få gott foder. Solen värmde, brunnen porlade, och ingen skugga låg längre tung över huset.

Och om någon undrade hur Askeladden vågade, brukade han bara säga: ”Man behöver inte vara störst för att klara det svåraste. Det räcker långt att vara lugn, listig – och lite hungrig.”