Vindbåten

Mira stod på gården och tittade på sin röda halsduk som fladdrade. Vinden drog i den som en lekkompis. Då fick hon en idé som bubblade i magen.

– Jag ska bygga en vindbåt! sa Mira.

Hon rullade fram tvättkorgen och satte fast ett blått paraply som segel. En köksslev blev roder. Halsduken blev ett starkt snöre. Igelkotten Kotte plirade upp från en buske och fnissade.

– Piggarna är redo, kapten! sa Kotte.

Sparven Pip hoppade på tvättkorgens kant, puttade upp sina fjädrar och kvittrade.

– Jag spejar från luften!

Vinden tog tag i seglet med ett glatt sus. Vindbåten gled över gräsmattan som en båt på ett grönt hav. Maskrosbollar nickade. Små moln av doft från smultronblommor följde efter.

Plötsligt virvlade ett kuvert ur luften och landade i Miras knä. På framsidan satt en liten stämpel med ett ekollon. Det stod: Till Trädtoppshuset, snabbt!

Mira och Kotte tittade på varandra. Pip sneglade mot himlen.

– Ett uppdrag, pep Pip.

– Vi levererar, sa Mira. Vindbåten, full fart!

De svängde mot hagen bortom lagården. Det höga gräset stod som en mjuk skog och viskade hemligheter. Snart fastnade tvättkorgen i strån som var som långa fingrar.

– Aj, jag fastnar i allt, muttrade Kotte, men log sen. – Jag kan rulla en stig.

Han rullade försiktigt framför båten. Hans piggar borstade undan stråna och gjorde en liten tunnel. Vindbåten susade igenom. Gräset kittlade Mirans armbågar. Vinden tjoade.

Efter gräset glittrade en bäck. Den var inte stor, men bred nog för att få hjärtan att hoppa lite extra.

– Vattnet ser ut som fiskfjäll, sa Mira. – Klarar vi det?

Pip flög över bäcken och pekade med vingen mot tre runda stenar.

– Där! En dansstig.

Mira styrde. Vinden puffade. Tvättkorgen plumsade i vattnet men flöt lika snällt som en näckros. De gled sakta mellan stenarna. Kotte höll andan tills de var över och fnissade sen så att hans piggar skakade.

– Båt och bad i ett! sa han.

På andra sidan reste sig en kulle klädd i ljung och timotej. Vinden blev tröttare, som en gäspning.

– Seglet behöver hjälp, sa Mira.

De stod alla tre och blåste i paraplyet: fju, fju, fju. Mira stampade lite för att få fart. Kotte trummade med tassarna. Pip sjöng en snabb sång om snabba hjul och snabba hjärtan. Vinden svarade med en ny puff. Vindbåten klättrade, sakta men säkert, uppför kullen.

Längst uppe stod Trädtoppshuset, byggt i en gammal ek. Dörren var liten och rund, som en nöt. En repstege hängde, men var dragen upp. Allt var tyst förutom lövens prassel.

– Hallå där uppe! ropade Mira. – Vi har post!

En fluffig svans dök fram i ett fönster. En liten ekorre kikade ut med stora ögon.

– Jag är Nötis! ropade han. – Är det… mitt brev?

– Ja! sa Mira. – Men vi når inte upp.

Pip tog tag i den röda halsduken. Mira knöt fast kuvertet i ena änden och höll den andra. Pip flög upp, släppte halsduken över en gren så att den hängde som en gunga. Vindbåten gungade till. Mira höll hårt. Kotte höll ännu hårdare.

– Nu! ropade Pip.

Mira drog i halsduken så att brevet åkte upp, upp, upp och landade precis i Nötis tassar. Han höll det som en skatt och luktade på det, länge.

– Från Farmor Ekorre, viskade han. Hans ögon blev varma. – Ni kom i tid.

Han rullade ner repstegen. De klättrade upp i Trädtoppshuset, som luktade kottar och kanel. Nötis bjöd på hallonbladssaft, nötter och nyplockade smultron. De skrattade åt hur Kotte rullade stigar och hur Pip nästan tappade halsduken men tog den i sista stund.

– Vinden bar er hit, sa Nötis. – Det är fint när något bär.

När saften var slut gav Nötis dem en liten pinne med en snurra på toppen.

– En vindsnurra, sa han. – För att minnas vägen hit.

De sa hej då och gled ner för kullen. Vinden lekte med maskrosfrön som dansade runt dem som små vita fjärilar. Vindbåten svängde vänligt hemåt, över gräset, förbi bäcken, igenom deras tunnel.

På gården stannade båten. Allt blev stilla i två hjärtslag. Sen fnissade de alla tre.

– Vart ska vi i morgon? frågade Kotte.

Pip snurrade på gåvan så att den surrade.

– Dit där snurran pekar! kvittrade han.

Vinden drog i Miras röda halsduk igen, som om den blinkade.

– Vi följer skrattet, sa Mira.

Och vinden nickade, som bara vindar kan.