Vargen och de sju killingarna

Det var en gång en snäll getmamma som bodde i en liten stuga vid skogens kant. Hon hade sju pigga killingar som studsade runt som vita små moln. Varje morgon sjöng de, och varje kväll kramade mamma dem god natt.

En dag behövde getmamman gå till byn för att handla. Hon samlade killingarna kring sig. "Mina kära barn, öppna inte dörren för någon medan jag är borta," sa hon. "Vargen stryker omkring i skogen. Han har mörk, sträv röst och stora, svarta tassar. Ni känner igen mig på min ljusa röst och mina vita klövar. Titta noga och lyssna noga!"

Killingarna nickade. "Vi lovar, mamma!"

Getmamman gick. Snart knackade det på dörren. "Öppna, mina små, er mamma är hemma!" brummade en röst. Den var grov och hemsk.

"Nej!" ropade killingarna. "Du är vargen! Vår mammas röst är ljus och vänlig!"

Vargen blev arg och tänkte ut ett knep. Han gick till byn och åt krita så att rösten skulle bli mjukare. Sedan tassade han till bagaren och mjölnaren. "Strö mjöl på mina tassar så de ser vita ut," sa han. Mjölnaren tvekade, men vargen morrade, och då vågade han inte säga nej. Snart var vargens tassar kritvita.

Det knackade igen. "Öppna, mina små, er mamma är hemma med godsaker!" sjöng vargen med len röst.

"Visa din tass genom fönstret," ropade killingarna. Vargen sträckte fram sina vita tassar. "Det ser ut som mammas klövar," viskade de, och de lyfte regeln.

In for vargen med ett skutt! "Åh nej!" pep killingarna och sprang för att gömma sig. En kröp under bordet. En hoppade upp i sängen. En smög bakom gardinen. En rullade in i ugnen. En dök ner i ett skåp. En kröp under tvättkorgen. Men den minsta killingens hjärta slog fort. Han letade snabbt och kilade in i klockskåpet, alldeles tyst.

Vargen nosade och hittade dem en efter en. Han glufsade i sig sex killingar i ett nafs. Den minsta i klockskåpet fann han inte. Mätt och belåten travade vargen ut till brunnen på ängen, lade sig under ett träd och somnade, så magen bullrade.

När getmamman kom hem, låg dörren på glänt och stugan var upp och ner. "Mina barn!" ropade hon. Då viskade en tunn röst: "Mamma, jag är här!" Den minsta killingens nos stack fram ur klockskåpet, och han berättade allt mellan snyftningar.

Getmamman strök honom över pannan. "Gråt inte. Vi ska rädda dina syskon," sa hon. De smög ut tillsammans. På ängen sov vargen djupt, och hans mage var rund som en stor sten. "Jag tror de lever där inne," viskade getmamman, för hon tyckte något rörde sig.

Hon hämtade sax, nål och tråd. Mycket försiktigt klippte hon upp ett litet snitt i vargens mage. Snipp, snapp! Ut hoppade en killing, och en till, och en till, tills alla sex stod där, hela och glada. De kramade sin mamma och den minsta brodern.

"Nu fyller vi vargens mage med stenar," sa getmamman. Killingarna bar släta, tunga stenar från ängen och lade dem där inne. Sedan sydde getmamman ihop vargens mage prydligt igen. Vargen rörde inte på sig, han sov och snarkade.

När han vaknade kände han stor törst. "Så tung jag är! Jag går till brunnen," muttrade han och stapplade dit. Han lutade sig över kanten för att dricka. Stenarna drog honom neråt – plask! Vargen föll i brunnen och kom aldrig mer tillbaka.

Getmamman och killingarna tog varandras hovar och dansade runt stugan. De ställde i ordning, bakade bröd och sjöng en sång om att vara kloka och modiga. Och aldrig mer öppnade de dörren för någon de inte kände.

Och om du lyssnar noga när någon knackar, så gör som killingarna lärde sig: titta, lyssna och var försiktig. Då är du trygg som hemma i din egen stuga.