Trollkarlen från Oz

På den grå prärien i Kansas bodde Dorothy med Tant Em, Farbror Henry och sin lilla hund Toto. En dag svepte en väldig tromb över gården. Huset lyftes som en låda i vinden, snurrade och flög långt bort. När det till slut landade stod allt plötsligt stilla. Dorothy öppnade dörren och stirrade ut i ett land fullt av blommor, färger och sång.

Små människor, Munchkin-folket, kom fram och bugade. En vänlig kvinna, Nordens goda häxa, berättade att huset hade landat på den onda häxan i Öst och befriat folket. Hon gav Dorothy häxans silverskor och kysste Dorothy på pannan som skydd. Dorothy ville bara hem. ”Följ den gula tegelvägen till Smaragdstaden,” sa den goda häxan. ”Be Trollkarlen från Oz hjälpa dig.”

Dorothy och Toto började gå på den gula tegelvägen. Snart kom de till en åker med en fågelskrämma som satt högst upp på en stör. ”God dag,” sa Fågelskrämman och log. ”Jag skulle gärna följa med, men jag har inga hjärnor.” ”Du talar ju klokt redan nu,” sa Dorothy, ”men kom med och fråga Trollkarlen.” Fågelskrämman klev ner och blev genast Dorothys vän.

Längre fram i skogen stod en man av plåt, alldeles stilla med en yxa i handen. ”Oljekanna,” viskade han, för han hade rostat fast. De smorde hans leder tills han kunde röra sig igen. ”Tack!” sa Plåtmannen. ”Men mitt bröst är tomt. Jag vill ha ett hjärta.” ”Följ med oss,” sa Dorothy. ”Kanske kan Trollkarlen ge dig ett.”

De tre vännerna och Toto vandrade vidare. Då hoppade ett stort lejon ut ur buskarna och röt. Toto skällde, och lejonet ryggade. ”Skäms,” sa Dorothy, ”du skrämmer bara för att du är rädd själv.” Lejonet suckade. ”Det är sant. Jag önskar att jag hade mod.” ”Kom med till Trollkarlen,” sa Fågelskrämman. Så blev de fyra, alla med olika önskningar men med samma mål.

Vägen var inte lätt. De nådde en flod och byggde en flotte. Strömmen tog dem, och Fågelskrämman fastnade på en påle i vattnet. En stor stork räddade honom och bar honom till land. Sedan vandrade de genom en vallmoäng där doften gjorde Dorothy, Toto och Lejonet sömniga. Fågelskrämman och Plåtmannen ropade på de små fältmössen. Musdrottningen samlade sina vänner. Tillsammans drog de Lejonet på en liten vagn ut ur blommorna, och alla var räddade.

När de äntligen nådde Smaragdstaden fick de gröna glasögon att bära, för allt där gnistrade av grönt. Trollkarlen tog emot dem, men märkligt nog såg han olika ut för var och en: för Dorothy som ett stort huvud, för Fågelskrämman som en vacker dam, för Plåtmannen som ett hemskt odjur och för Lejonet som en brinnande eldklot. ”Jag hjälper er,” sa Trollkarlen, ”om ni först besegrar den onda häxan i Väst.”

Det var ett svårt uppdrag, men de gav sig av. Den onda häxan i Väst såg dem komma och skickade vargar, kråkor och ilskna tjänare. Vännerna höll ihop och skyddade varandra. Då satte häxan på sig den gyllene mössan och kallade de flygande aporna. De bar Dorothy och Toto till häxans borg, spred Fågelskrämmans halm i skogen och lämnade Plåtmannen skadad och Lejonet i en bur.

Häxan ville ha Dorothys silverskor, för hon visste hur mäktiga de var. Hon tvingade Dorothy att arbeta i köket och försökte lura av henne skorna, men skyddskysset på Dorothys panna stoppade henne. En dag satte häxan eld på Fågelskrämman för att skrämma Dorothy att lyda. Dorothy fick tag i en hink vatten och kastade för att släcka branden. Vattnet skvätte över häxan, som började smälta bort. ”Jag är borta!” skrek hon, och snart fanns bara en blöt hög kvar.

Winkierna, som tvingats lyda häxan, jublade. De hjälpte Dorothy att samla ihop Fågelskrämmans halm och stoppade honom finare än förut. De reparerade Plåtmannen tills han glänste, och Lejonet befriades från buren. Dorothy tog den gyllene mössan – den kunde ge tre önskningar att kalla de flygande aporna.

Vännerna återvände till Smaragdstaden. Trollkarlen dröjde och dröjde med sina löften. Då sprang Toto fram till ett skynke i en sal och drog i det. Där bakom satt en liten, gråhårig man med knappar och spakar. ”Jag är en vanlig man från Omaha,” erkände han skamset. ”Jag kom hit i en luftballong. Jag är ingen riktig trollkarl, men jag kan ändå hjälpa er.” Han fyllde Fågelskrämmans huvud med kli blandat med små nålar och sa: ”Nu har du skarpa hjärnor.” Han sydde ett mjukt hjärta av silke åt Plåtmannen och sa: ”Nu kan du känna.” Han gav Lejonet en dryck och sa: ”Drick ditt mod.” Alla tre kände sig genast bättre.

För Dorothy byggde han en ny luftballong. ”Vi flyger hem till Kansas tillsammans,” lovade han. Men när allt var klart sprang Toto efter en katt, och medan Dorothy hämtade honom drog ballongen upp i himlen utan henne. Trollkarlen flög bort och kunde inte komma tillbaka.

Vännerna blev ledsna, men Fågelskrämman, som nu skulle styra Smaragdstaden, sa: ”Vi hittar en annan väg.” Dorothy tog på sig den gyllene mössan och bad de flygande aporna bära dem så långt de kunde mot Söder, där Glinda, den goda häxan, bodde. De reste genom ett land av porslin där människorna var sköra som koppar, genom skogar med stridbara träd som slog med sina grenar, och förbi kullar där märkliga Hammarhuvuden hoppade upp och sköt dem bakåt. Med sina sista önskningar lät Dorothy aporna hjälpa dem över de svåraste hindren.

Till slut stod de i Glindas röda sal. ”Snälla,” sa Dorothy, ”jag vill bara hem.” Glinda log milt. ”Du har alltid haft kraften,” sa hon. ”Silverskorna kan föra dig vart du önskar. Slå ihop klackarna tre gånger och tänk på platsen du vill till.”

Det var svårt att säga adjö. ”Jag kommer att sakna er,” sa Dorothy och kramade sina vänner. ”Jag med,” sa Fågelskrämman. ”Men jag ska styra Smaragdstaden och vara klok.” ”Jag ska regera Vinkierna och vara snäll,” sa Plåtmannen. ”Jag ska bli skogens konung och modig på riktigt,” sa Lejonet.

Dorothy tog Toto i famnen, slog ihop silverskorna tre gånger och viskade: ”Ta mig hem till Tant Em.” Rummet snurrade, vinden susade – och sedan stod hon på den grå prärien igen. Silverskorna försvann, men Tant Em kom springande och tog Dorothy i en varm famn.

”Hemma!” sa Dorothy och log. Och hur långt borta Oz än kändes, bar hon alltid med sig modet, vänskapen och hoppet hon funnit längs den gula tegelvägen.