Tilda hjälper till

Det är en varm morgon i skogen. Solen klappar bladen. Stigen är mjuk och luktar barr. Tilda, en liten sköldpadda med ett blankt, grönt skal, rullar sin röda vagn. Vagnens snöre är knutet med ett gult band som fladdrar som en liten fjäril.

På en sten sitter Sigge Snigel och suckar. Bredvid honom ligger ett stort, rött äpple.

– Åh nej, säger Sigge. Mitt äpple är för tungt. Jag kommer aldrig fram till gläntan.

Tilda stannar vagnen och ler.

– Vi bär tillsammans, säger hon. Din fart och min vagn.

De puffar äpplet upp i vagnen. Det låter donk, men det ligger stadigt.

Längre fram prasslar det i granen. Sassa Ekorre hoppar, svansen som en mjuk pensel.

– Mina kottar faller överallt! ropar Sassa. Jag vill ta dem till bärfesten!

– Kör dem i vagnen, säger Tilda. Vi är redan ett litet tåg.

Sassa låter kottarna tumla ner i vagnen. Plock, plock. De doftar skog.

De rullar vidare. Fåglar sjunger. En blå fjäder flyger förbi som en vinkning. Snart hör de ett porlande skratt. Det är bäcken. Vattnet glittrar och pratar. Men bron – den lilla plankan – är borta. Bara två stubbar står kvar, som två tomma skor.

På andra sidan står Hoppe Hare, Disa And och tre pigga igelkottsungar med korgar fulla av bär.

– Hur ska vi komma över? ropar Hoppe och sprätter lite av nervositet.

– Jag kan inte flyga, kväker Disa, och ungarna kväker med.

Tilda kliver närmare vattnet. Det är svalt på tårna. Hon lyssnar. Kluck, kluck. Hon tittar på stenarna längs kanten. De är platta och grå, som sovande pannkakor.

– Vi bygger en stig, säger Tilda. En stenstig över vattnet.

Alla nickar. Sassa skuttar iväg och hittar små, runda stenar. Hoppe rullar en stor, tung sten. Sigge slickar på sina antenner och styr de små stenarna rätt med sin snigelkraft. Tilda trycker på med pannan och ryggen. Vagnens hjul knarrar när den hjälper till att skjuta en sten fram. Dunk. Plask. Dunk. Sten för sten lägger de ett mönster tvärs över bäcken.

– Ett steg, säger Tilda och provar med foten.

– Två steg, säger Sassa och lägger en kotte som markering.

– Tre steg! ropar Hoppe och hoppar så att öronen dansar.

Det saknas bara ett steg. Avståndet är precis lite för långt.

Tilda tittar på sitt runda skal. Hon ler.

– Jag kan vara en sten med ben, säger hon.

Hon kliver ner i vattnet, långsamt och bestämt. Det är kallt, men hennes skal är varmt inuti. Hon sätter sig stadigt mellan två stora stenar.

– Gå försiktigt, säger Tilda. Ett i taget.

Hoppe går först. Tipp, tapp. Han sätter tassen på Tildas skal.

– Stadigt, säger han mjukt. Tack, Tilda.

Disa kommer efter med sina små. De kväker lågt. Små andfötter klapprar som små applåder.

– Fin brygga, säger Disa och blinkar.

Igelkottsungarna går sist. De fnissar och viskar.

– Tilda är vår vän-sten, säger en.

När alla är över, hjälper Hoppe och Sassa Tilda upp ur bäcken. De stryker henne torr med varma löv. Solen slickar bort de sista dropparna. Sigge hittar ett brett blad och fläktar lite. Disa hänger sitt blå band på vagnens handtag som tack.

– Färdig! ropar Sassa. Nu finns Tildas Stig över bäcken!

De går tillsammans till gläntan. Där doftar det söta bär och nyplockade örter. Borden är byggda av stubbar. Någon har satt blåbär på snören som små pärlor. Alla hjälps åt. Hoppe häller saft åt de minsta. Sigge torkar bort sylt som droppar. Sassa delar sina extra kottar och gör en kottlek. Tilda rullar, hämtar, bäddar upp en mjuk plats med mossor åt en trött igelkottunge.

– För Tilda! ropar någon. Tre hurra!

– Hurra, hurra, hurra! ropar skogen tillbaka.

På kvällen när skuggorna blir långa och myrorna städar efter festen, står stenarna kvar i bäcken och glittrar. Vagnens gula band knyter vinden lagom hårt. Tilda tar en sista runda med sin vagn.

– Om någon ropar hjälp, säger hon tyst, då rullar vi.

Och vagnen rullar, lätt och snällt, på stigen som nu vet hur det känns när någon hjälper till.