Stafett i parken

Gräset i parken var mjukt och grönt. Luften doftade som nyklippt gurka. Färgade koner stod som små berg i en bana, och ett rött band fladdrade vid mållinjen. Coach Maja, med visselpipa runt halsen, log så brett att solglasögonen nästan gled ner.

– Idag kör vi stafett! ropade hon och höjde en lång pinne med blått snöre. – Ni springer, hoppar, kryper och hjälps åt. När ni får pinnen, springer ni till nästa station.

Barnen klappade händer. Vega med flätor och randiga strumpor studsade på tårna. Nilo med gröna skor drog åt sina skosnören. Omar gjorde små grodhopp bara för att det kändes bra. Elsa kramade en liten maskot i fickan: en mjuk boll som hette Plopp.

– Blå Blixtarna mot Röda Raketerna! sa Coach Maja. – Är ni redo?

Blå Blixtarna hade blå band kring handlederna. Röda Raketerna bar röda kepsar. Alla skrattade när Popcorn, dagisets lilla hund, skällde som en startpistol.

– Färdiga, gå! pep visselpipan.

Först sprang Nilo. Hans gröna skor pep mot gräset. Han rundade en gul kon, vinkade snabbt och gav pinnen till Vega. Vega skulle balansera en potatis på en sked. Hon stack ut tungan av koncentration. Potatisen rullade. Den hoppade. Den… rullade i gräset.

– Oj! sa Vega och fnissade. – Kom tillbaka, lilla potatis!

Hon plockade upp den, lade den på skeden igen och gick som en långsam stork. Alla höll andan. Potatisen stannade. Vega nuddade nästa kon och räckte pinnen vidare.

Nu var det Omars tur. Han skulle hoppa över tre låga snören, som små floder. Hoppa, hoppa, hoppa! Hans knän flög upp. På sista snöret fastnade han med stortån. Snöret darrade men Omar landade på fötter.

– Jag är okej! skrattade han, och alla hejade ännu högre.

Elsa kröp igenom tunneln. Tunneln var röd som en jordgubbe och mjuk som en kudde. Hennes keps halkade av. Hon stannade, drog in den med handflatan och dök ut på andra sidan med gräs i håret och ett stort leende.

Vid vattenpausen drack barnen en klunk var. Nilo såg att Elsas skosnöre var löst.

– Stanna lite, sa han. – Jag knyter.

Elsa satte foten på hans knä. Nilo knöt noga, två öglor, klart! Pinnen väntade i Vegas hand.

– Heja laget! ropade Vega och gav den vidare.

Banan svängde runt trädet med flagnande bark. Skuggan kittlade kinderna. Barnen visste vad som kom: sista sträckan, den snabbaste. Popcorn sprang bredvid en bit och nosade på en sko, innan han satte sig och tittade som en domare.

Röda Raketerna var tätt bakom. De blå och de röda sprang som två färgstreck som lekte tafatt. Det var bara några steg kvar. Mållinjen glittrade i värmen.

– Tillsammans! ropade någon. – Spring ihop!

Vega sträckte ut handen. Nilo tog den. Omar tog Elsas. Fyra händer, en rad. De sprang de sista stegen som ett litet tåg. Röda Raketerna såg det och började också hålla händer. Två rader av skratt och flås korsade bandet nästan samtidigt. Bandet sprätte upp och kittlade någon på näsan.

Alla stannade. De tittade på varandra. Det var tyst i en halv sekund. Sedan bröt ropen ut.

– Heja, heja!

– Vi klarade det!

Coach Maja drog av klistermedaljer från en rulle. De glittrade som droppar av solsken.

– Medalj för fart, sa hon till Nilo.

– Medalj för mod, sa hon till Vega.

– Medalj för hopp, sa hon till Omar.

– Medalj för glädje, sa hon till Elsa.

Popcorn fick en liten stjärna på halsbandet. Han snurrade runt och nös lyckligt.

Barnen satte sig i gräset med skorna sträckta framför sig. Knän var gräsfläckiga, kinder var varma, och hjärtan slog mjuka trummor. Nilo knackade på sin medalj.

– En gång till? viskade han.

– En gång till! sa alla på en gång.

Den här gången bytte de uppdrag. De gick baklänges över snörena. De kröp som björnar i tunneln. Vega balanserade potatisen i armbågen och tappade den direkt. Hon skrattade så hon kiknade. Pinnen vandrade, skrattet också. Solen kittlade nacken, gräset höll fötterna svala, och parken fylldes av små steg och stora hejarop.

När de till slut låg i en hög som en glad pannkaka, blinkade Coach Maja och hängde sista medaljen på Popcorn.

– Världens bästa lag, sa hon. – Alltid tillsammans, alltid kul.

Och stafetten i parken blev deras favoritlek, varje gång lite annorlunda, varje gång lika rolig.