Solägget

En tidig sommarmorgon dansade en liten älva över mossan. Plötsligt blänkte något mellan blåbärsriset. Det låg något runt och lysande där, varmt och gyllene som en liten sol.

"Ett solägg!" viskade älvan andäktigt. Hon la örat mot skalet. Det doftade sött och friskt, som sol och blomsteräng på en gång.

Hon sprang för att hämta vänner. Myrorna stannade i sitt led och stirrade. "För stort för att bära," pep de. Ekorren klättrade ner och knackade med sin lilla tass. "Kling, kling! Kanske en nöt? En jättestor nöt!" Grodan böjde sig fram. "Kanske ett ägg från en jättefisk?" kväkte han. Alla gissade och fnissade, men älvan höll händerna om det runda och sa: "Det är ett solägg, jag vet det!"

Då susade en svala ner från himlen och satte sig på en gren. "Det där," sa hon och log med sina blanka ögon, "är en apelsin. Den kommer långt borta ifrån, där solen är stark och träden bär gyllene frukter. Människor för den hit på stora skepp."

Älvan såg på frukten igen. "En solfrukt," viskade hon lyckligt. "Får vi smaka solen då?"

Med försiktiga tassar och små händer rullade de apelsinen ner till bäckens kant. Plötsligt tappade grodan greppet och frukten plumsade i vattnet. "Oj!" ropade alla. Apelsinen guppade, snurrade – och sprack! Doften blev ännu starkare. Saften rann som flytande solsken.

Älvan doppade ett finger. "Åh!" skrattade hon. "Det smakar sol och honung!" De drack dropparna som pärlade på mossan, delade små klyftor, och blev varma ända in i hjärtat.

När frukten var uppäten låg det vackra, orangea skalet kvar som två små skålar. "Titta!" ropade älvan. "En båt!" Hon vände ena halvan och satte sig i den. Ekorren sköt ut henne med en pinne, och myrorna höll andan.

Bäcken bar båten fram. Älvan höll ett stort löv som segel och lät vinden fylla det. Solfläckar dansade på vattnet, trollsländor följde dem som gnistrande vakter, och svalan cirklade ovanför och sjöng om länder där apelsiner växer.

De gled runt en liten stenö, under en hängande björk, och tillbaka till stranden där vännerna väntade och jublade. Älvan klev ur sin båt och strök handen över det blanka skalet.

"Det var inte ett solägg," sa hon mjukt. "Men solen gömde sig ändå där inne. Och nu har den delat sitt ljus med oss."

Sedan hängde hon en liten bit av skalet på sin bälte. Det doftade resa, hav och varma dagar. Var gång vinden rörde vid det mindes hon hur det kändes att segla i solsken – och hur stort och underbart världen kunde vara.