Smaragdstaden i Oz

På en vindpinad gård i Kansas kämpade Dorothy, faster Em och farbror Henry med räkningar som aldrig tog slut. En dag sa bankmannen att gården kunde tas ifrån dem. Dorothy blev kall om hjärtat. Hon saknade Oz mer än någonsin och tänkte på sin vän, prinsessan Ozma.

Ozma hörde Dorothys oro och öppnade, med sin kraftfulla magiska bälte, en väg till Smaragdstaden. I nästa ögonblick stod faster Em och farbror Henry mitt i en glittrande stad där alla gator skimrade grönt. Ozma log varmt. "Ni får bo här för alltid, om ni vill. I Oz saknar ingen något." Faster Em och farbror Henry kramade Dorothy och tackade ja. De behövde aldrig mer vara rädda för räkningar.

Dorothy ville visa dem allt. Hon tog dem först till den stora trädgården där Glinda, den goda, odlar rosor som aldrig vissnar. Sedan promenerade de till Fågelskrämmans bekväma bostad, där väggarna var klädda i siden och halm så att han alltid kände sig hemma. Fågelskrämman bugade och sa: "Mitt halmhuvud kanske inte är vackert, men det är fullt av goda idéer!" Alla skrattade.

Vidare reste de till Tinhuggarmannens blanka palats i Väst. Han höll hjärtat han en gång fått i ett eget skrin, inte för att gömma det, utan för att minnas att vänlighet är det starkaste av allt. Han lät farbror Henry prova en skinande tennhatt, och faster Em drack te ur en kopp som speglade hennes leende som silver.

Dorothy ledde dem genom märkliga små riken. I Utensia pratade skedar och kastruller och bad artigt om att få puttra i fred. I Stadens av Klippdockor dansade flickor och pojkar gjorda av papper – så vackra att man måste gå på tå för att inte skrynkla någon. I Bull-landet växte runda bullar på träd; man fick plocka, men bara om man sa tack. Och i Kaninburen, en liten stad för välklädda kaniner, bar Kungen Kanin en mantel och höll högtidlig dom: "Ingen får skrämma barn här!" Då bugade farbror Henry högtidligt, och faster Em viskade att Oz var det artigaste land hon någonsin sett.

Under tiden, djupt under den Dödliga öknen som omger Oz, satt Nomerna i sina grottor av ädelsten. Deras kung, Roquat den Röde, var fortfarande arg för att han en gång förlorat det magiska bältet till Ozma. Han stampade med foten och röt: "Jag tar tillbaka mitt bälte och alla smaragder i staden!" Han befallde sin general att skaffa allierade: Skrymtarna med sina jättelika masker, de väldiga Growleywogarna som skröt om sin styrka, och de listiga Phanfasmerna som kunde förställa sig och lura vem som helst. Tillsammans började de gräva en hemlig tunnel under öknen, rakt mot Oz.

Hemma i sin rubinröda sal öppnade Glinda sin stora Bok av Händelser, en bok som skriver ned allt som sker i världen. När hon såg planerna blev hon blek och sände genast ett bud till Ozma. "De kommer genom jorden", sa hon lugnt. "Men vi ska skydda vårt land utan att skada någon." Ozma kallade på Trollkarlen i Oz, som numera använde sin kunskap till att hjälpa, inte lura. Tillsammans förberedde de kloka, snälla försvar.

I tunneln, där Nomerna kröp fram, lyste plötsligt högar av ägg som pärlor i mörkret. Alla i Oz visste att ägg var livsfarliga för Nomer – bara synen fick dem att darra. Roquat backade, men hans allierade trängde på. "Framåt!" röt de. Tunneln fortsatte att slingra sig, och invånarna i Oz väntade stilla. Ingen bar vapen. Ingen ropade hat. Ozma trodde på annan sorts styrka.

När de mörka arméerna bröt igenom till en solig äng började märkliga ting hända. De såg ett dukat kalas – men maten smulades till torr sand i munnen. De försökte springa över fältet – men hamnade i en labyrint av vänliga, men oöverstigliga häckar som flyttade sig och vände dem tillbaka. En väldig skugga reste sig som ett lejon och röt, men när de närmade sig sprack den som en såpbubbla. Trollkarlen log i sin skjorta med gröna stjärnor. Hans trick skrämde ingen till skada, men tog modet ur angriparna.

Mitt i förvirringen stod Ozma lugnt fram med det magiska bältet som Roquat ville ha. "Jag önskar att ingen som kom hit för att göra ont längre ska känna hat," sa hon, klar och mild. En stilla kraft rullade över fältet. Skrymtarna lät sina masker falla. Growleywogarna slutade skryta och såg skamset på sina stora händer. Phanfasmernas mörka dimmor tunnade bort. Och Nomerna, som sett äggen och känt hur hjärtat frös, vände hemmåt med forta steg. Tunneln rasade igen bakom dem som om jorden själv ville glömma den.

Efteråt samlades alla i Smaragdstaden. "Vi vill leva öppet och vänligt," sa Ozma, "men världen utanför har många som längtar efter våra skatter." Hon lyfte bältet en sista gång och uttalade en önskan som bara de visa riktigt förstod. Från den dagen kunde ingen utifrån hitta vägen till Oz om de inte bjöds in. Landet blev dolt för nyfikna blickar, lika säkert som ett barn i en famn.

Faster Em fick en trädgård där grönsakerna växte som i sagor, och farbror Henry fick ta hand om fina gröna vagnar i stadens stall. Dorothy sprang mellan vänner: Fågelskrämman berättade kluriga historier, Tinhuggarmannen spelade en mjuk melodi på en tennflöjt, och det fega lejonet låg i skuggan och spann av välbehag. Ibland tittade Dorothy upp mot himlen och tänkte på Kansas. Hon saknade prärievinden, men hon visste att hennes familj var trygg.

"Oz är vårt hem nu," sa hon en kväll och tog faster Em i handen. Smaragderna glittrade, nattluften doftade av apelsinblommor, och hela staden verkade andas lättnad. Varken räkningar eller grymma kungar kunde längre störa deras frid. Och om någon någon gång glömde varför Oz var så särskilt, räckte det att minnas denna dag: när vänlighet och klokhet var starkare än alla arméer under jord.