Sjöfararen Sinbads sju resor

I Bagdad levde en gång två män som hette nästan likadant: Sinbad bäraren, som var fattig och trött, och Sjöfararen Sinbad, som var rik och glad. En dag bjöd den rike Sinbad hem bäraren. "Var inte arg på ditt öde," sa han. "Lyssna på hur jag kämpade, fruktade och ändå kom hem. Här är mina sju resor."

Första resan: Jag hade ärvt pengar men längtade efter havet. Min båt lade till vid en grön ö. Vi gjorde upp eld – men ön rörde sig! Den var ingen ö, utan en jättelik val som dök. Allt kastades omkull. Jag klamrade mig fast vid en bräda och drev till en strand. Människor tog mig till sin kung, som var vänlig. Jag arbetade flitigt och väntade. En dag kom ett skepp i hamn – mitt gamla! Kaptenen trodde att jag var död, men när han såg mig gav han tillbaka mina varor. Jag återvände till Bagdad, klokare och rikare.

Andra resan: Jag lovade att stanna hemma, men havet ropade igen. Vi nådde en ö där det låg ett ägg större än ett hus. Det var en roccs ägg, den största av alla fåglar. Jag bad männen lämna det i fred. De lyssnade inte, de slog sönder skalet. Föräldrafåglarna kom som stormar, släppte stenblock och krossade vårt skepp. Jag band fast mig vid en roccs ben med min turban. Fågeln flög mig till en djup dal full av glänsande diamanter – och av stora, giftiga ormar. Köpmän brukade kasta ner kött så att diamanterna fastnade och örnar bar upp det. Jag fäste ädelstenar i mitt bälte, höll mig undan ormarna och ropade när en örn lyfte köttet. Köpmännen hjälpte mig upp. Hemma i Bagdad delade jag tacksamt med mig och tackade Gud för min räddning.

Tredje resan: Jag for ut igen. Vi hamnade bland små, luriga apmänniskor som stal vårt skepp. Vi byggde en flotte och drev till en mörk ö. Där bodde en jättelik varelse, hemsk och hungrig. Vi förstod att vi måste fly. Vi vässade pålar, värmde dem i elden och bländade jätten, och sprang mot stranden. På flotten tog havet oss vidare, men farorna var inte slut. En orm tjock som ett träd dök upp och svalde män om natten. Jag klättrade högt upp i ett träd för att hålla mig säker tills fiskare fann mig i gryningen och förde mig till en trygg stad. Så kom jag hem igen, räddad ännu en gång.

Fjärde resan: Havet lockade. Vår båt krossades av stormen och jag spolades upp på en grön ö där en gammal man satt vid vattnet. Han tecknade att han ville ridas över bäcken. Jag bar honom på ryggen. Men han klev inte av. Han klamrade sig fast som ett rep och drev mig dag och natt. Jag blev svag och ledsen. Då fick jag en idé. Jag gav honom söt, stark dryck från en vinranka. Han somnade och gled av. Jag sprang! Köpmän tog mig till sin kung. Jag handlade med peppar, kokos och pärlor och reste hem med nya välbehag – och med en lärdom: barmhärtighet är gott, men klokhet behövs också.

Femte resan: På nästa resa kom jag till en stad med en märklig sed. Jag gifte mig där och levde lycklig, tills olyckan kom: om en make dog skulle den andra följa med honom till en stor grotta, med lite mat och vatten. Min hustru blev sjuk och dog, och enligt stadens lag bars jag med ner. Mörkret var djupt. Jag sparade på brödet, lyssnade och letade. Jag hörde små djur smita in och ut genom en spricka. Med händer och sten vidgade jag öppningen och kröp efter dem, länge och mödosamt, tills jag såg ljus. Ute vid stranden plockade jag ihop ädelstenar som också låg i grottan, som tröst för sorgen och rädslan. Sjömän fann mig och tog mig ombord. När jag nådde Bagdad gav jag allmosor för min hustrus skull och vilade länge.

Sjätte resan: Ändå seglade jag igen. Jag kom till Serendib, ön med berg som glimmade och träd som bar kryddor. Kungen där var vänlig och visade mig under: en tron av guld, en kula av ädelsten, fantastiska djur. Han skickade mig hem med gåvor och ett brev till vår kalif Harun al-Rashid. Kalifen log när han läste orden, tackade kungen genom mig och lät mig vila i palatsets skugga. Jag tänkte: nu får det vara nog.

Sjunde resan: Men en sista gång gav jag mig av, som kalifens sändebud tillbaka till Serendib. På återvägen anföll pirater. De tog allt och sålde mig som slav till en man som samlade elfenben. Han satte en pilbåge i min hand och ledde mig till skogen. "Kliv upp i träden när elefanterna kommer," sa han. Jag lydde och såg hur kloka djuren gömde sig. Jag tänkte länge och pratade vänligt med min herre. "Låt oss följa elefanterna till deras viloplats," föreslog jag. Vi väntade och fann en plats där gamla betar samlades, lämnade av naturen själv. Min herre blev rik utan jakt, tackade mig, gav mig friheten och stora gåvor. Jag fann väg hem via sjömän jag hjälpt förut. När jag trädde in i Bagdad igen kysste jag marken av glädje.

Så slutade mina sju resor. Jag gav Sinbad bäraren gåvor och vänskap. "Nu stannar jag på land," sa jag. "Mod är gott, men tacksamhet är större. Havet är brett, men hjärtat blir rikast när det delar." Och från den dagen levde vi i fred och berättade ofta om vindar, vågor och alla de vägar som leder hem.