Sagan om Peter Kanin

En gång bodde fyra små kaniner under en stor gran: Flopsy, Mopsy, Bomullssvans och Peter Kanin. De bodde där med sin mamma. En morgon sa mamma Kanin att de fick gå ut på ängen, men de fick inte gå in i Herr McGregors trädgård. Där hade deras pappa råkat illa ut en gång, och Fru McGregor gjorde faktiskt en paj av honom. Det var en mycket allvarlig varning.

Flopsy, Mopsy och Bomullssvans, som var snälla, plockade björnbär i vägrenen. Men Peter, som var nyfiken och lite olydig, sprang rakt till Herr McGregors trädgård och kröp under grinden.

Där inne fanns allt gott. Peter åt sallad, knapriga bönor och runda rädisor. Han åt och åt, tills hans lilla mage började kännas konstig. Han tänkte att lite persilja nog skulle hjälpa honom att må bättre, så han tassade iväg för att leta.

Just då fick han syn på Herr McGregor vid gurkramarna. Herr McGregor fick också syn på Peter och sprang efter honom med en räfsa, ropande: Stanna, tjuv! Peter blev livrädd och rusade hit och dit bland landen. Han hade glömt vägen tillbaka till grinden.

I sin panik tappade han en sko bland kålen och den andra i potatislandet. Utan skor sprang han fortare på alla fyra, men råkade fastna i ett krusbärsnät. De stora knapparna på hans lilla blå jacka fastnade i maskorna. Små sparvar flög ner, flaxade runt och uppmuntrade honom att inte ge upp. Peter kämpade och vred sig, och till slut gled han ur jackan och kom loss. Han lämnade jackan efter sig och skuttade vidare.

Herr McGregor hittade den lilla jackan och skorna och hängde upp dem på en fågelskrämma mitt på åkern, för att skrämma bort svarta fåglar. Peter hörde honom nära och sprang till ett redskapsskjul. Där inne hoppade han ner i en stor vattenkanna för att gömma sig. Men vattnet var kallt, och plötsligt nös han högt: Hatschi! Herr McGregor hörde nysen och skyndade in.

Peter hoppade skrämt ut ur vattenkannan och for genom skjulet. Han kilade ut genom ett litet fönster som var öppet. Herr McGregor kunde inte komma ut samma väg, och Peter passade på att springa så fort han kunde mellan rader av lök, morötter och ärtor.

Vid en stig mötte han en liten mus som bar på en rund ärta. Peter försökte fråga efter vägen till grinden, men musen kunde inte prata med munnen full och skakade bara på huvudet. Peter blev så trött och så rädd att han började gråta en smula. Då samlade han mod, torkade tårarna med tassen och letade vidare.

Bakom ett vattenkar fick han syn på en katt som kikade på guldfiskarna i dammen. Hon smög så tyst att Peters morrhår darrade. Peter vände snabbt om och smög därifrån utan ett ljud. Han hade hört av sin kusin, Benjamin Kanin, att katter inte var att lita på.

Till slut, när solen nästan nådde trädtoppens kant, kände Peter en mild vindpust från ängen. Han följde doften av gräs och blommor, och där var den: grinden hem! Han plattade till sina morrhår, klämde sig under den och sprang in i skogen, bort från trädgården och alla faror.

Peter kom hem alldeles genomvåt, lerig och trött. Mamma Kanin såg genast hur han mådde. Hon satte honom i sängen, svepte om honom med en filt och gav honom varmt kamomillte: en matsked vid sängdags. Flopsy, Mopsy och Bomullssvans, som hade varit duktiga, fick bröd, mjölk och söta björnbär till kvällsmat.

Den kvällen somnade Peter snabbt. Han drömde om gröna blad som prasslade, små sparvar som peppade honom och om en liten grind som alltid ledde hem. Och nästa dag mindes han mycket väl vad mamma hade sagt om Herr McGregors trädgård.