Sagan om Jemima Puddle-Duck
På en liten gård bodde en and som hette Jemima Puddle-Duck. Hon var fin och vit och mycket envis. Varje gång hon lade ägg tog bondfrun bort dem. Jemima suckade. "Jag vill ruva själv," tänkte hon. "Jag vill ha mina egna små andungar."
En solig dag tänkte hon: "Jag hittar en egen plats." Hon vaggade över gårdsplanen, spred ut sina vingar och flög bort mot skogen på kullen. Där var det tyst och grönt, med mossa under fötterna och fågelsång i träden.
I skogen mötte Jemima en prydlig herre. Han hade ljusa, sandfärgade morrhår och var väldigt artig. Hans svans höll han instoppad, så att den inte skulle bli dammig. Jemima tyckte han verkade mycket snäll.
"God dag, min fru," sa herrn och bugade. "Letar ni efter något?"
"En hemlig plats att ruva på," svarade Jemima. "Ingen får ta mina ägg!"
"Jag råkar ha ett perfekt litet hus," sa herrn och log. Han visade henne ett gammalt lusthus längst in i skogen. Där inne låg mjuka fjädrar och torra löv. Det var varmt och gömt. Jemima blev väldigt glad.
"Ni kan lägga era ägg här i fred," sa herrn. "Jag ska vara en tyst granne." Jemima byggde ett fint bo och började lägga sina ägg, ett efter ett. Hon räknade dem stolt och slätade försiktigt fjädrarna över.
När boet var nästan fullt sa den artige herrn: "Kära du, innan ni börjar ruva, vore det inte gott med en liten omelett? Ni kunde hämta lite lök och goda örter från gården. Salvia, timjan, kanske lite persilja?"
Jemima nickade ivrigt. "Jag ska hämta allt!" Hon tog en sjal, flög hemåt och plockade örter i trädgårdslandet, samt några runda lökar. På gårdsplanen mötte hon vallhunden Kep, en klok, svartvit hund med vaksamma ögon.
"Vart bär det av, fröken Jemima?" frågade Kep milt.
"Jag har hittat ett hemligt bo i skogen," kvittrade Jemima. "En mycket artig herre visade mig vägen. Han väntar på örter till omelett!"
Keps öron spetsades. "Artig herre, säger du? Med ljusa morrhår? Och en svans han gömmer?" Jemima nickade. Kep reste sig snabbt. "Det där låter inte bra. Det är en räv, Jemima. Och rävar är inte snälla mot ankor. Visa mig var boet är."
Jemima blev rädd och skamsen. "Å, Kep... jag visste inte." Kep nosade på korgen med örter och sa lugnt: "Stanna här vid gården. Jag ordnar detta."
Kep sprang över fälten och visslade på två pigga rävhundsvalpar. Tillsammans smög de in i skogen, förbi ormbunkar och över en bäck. De hörde någon tassa i lusthuset. Det var den artige herrn – som i själva verket var en räv. Han slickade sig om nosen och smidde lömska planer.
Plötsligt brakade hundarna fram! Räven sprätte till, svansen flög ur gömstället och han rusade iväg mellan träden. Valparna skällde och Kep drev på. Det blev ett fasligt oväsen i skogen, med prassel, tassar och skall.
Jemima, som väntade oroligt på stengärdsgården, hörde ljuden och höll andan. Efter en stund kom Kep tillbaka, flåsande men nöjd. "Räven är borta," sa han. "Du är trygg nu, Jemima."
De skyndade till lusthuset. Där låg boet kvar, men oj! I all uppståndelse hade några ägg krossats. Valparna, som inte kunde låta bli, hade smaskat i sig de som gått sönder. Jemima blinkade tårar. "Mina fina ägg..."
Kep lade sin varma tass på hennes vinge. "Jag vet. Men du är oskadd, och det är viktigast. Kom hem nu. Vi ska ordna en trygg plats åt dig."
På gården märkte bondfrun att Jemima varit med om ett äventyr. Hon muttrade lite, men Kep såg henne i ögonen, och till slut nickade hon. De gjorde i ordning en säker, lugn vrå i vagnskjulet. Kep vaktade dörren, och ingen fick störa.
Där lade Jemima nya ägg. Hon ruvade tålmodigt, dag efter dag, medan sol och regn turades om utanför. Till sist hördes små pip, och fyra gula, duniga andungar kikade fram under hennes vingar.
Jemima var lycklig. Hon promenerade stolt över gårdsplanen med sina ungar. Kep följde dem en bit och log med hela nosen. "Kom ihåg," sa han, "skogen är vacker, men en räv är alltid en räv."
Jemima nickade. Hon ledde sina små till köksträdgården, där de smakade på salladsblad och små ärtskidor. Och den här gången stannade de nära hemmet, där det fanns värme, mat och en klok vän som höll vakt.
