Sagan om den nyfikna abborren

Det var en gång en blank sjö med mjuka vågor och viskande vass. Där bodde en liten abborre med röda fenor. Hon var så nyfiken att hon nästan glittrade som solfläckar på vattnet. Varje dag frågade hon: "Vad finns bortom vassen? Vad finns där uppe, där vattnet blir ljusare?"

Mor Abborre log och strök fenan över hennes rygg. "Här finns mat och trygghet,” sa hon. "Där borta vid bryggan finns krokar som glittrar och maskar som hänger från himlen. Titta gärna. Men bit inte. Titta, men bit inte."

Den lilla abborren nickade. Hon ville vara försiktig. Men nyfikenheten bubblade som små luftbubblor inom henne. En morgon när sjön var stilla som glas simmade hon närmare ytan. Hon såg världen ovanför som ett darrande tak. Båtar ritade skuggor och trollsländor dansade som blå gnistor.

På vägen mötte hon en gammal mört som vilade vid stenarna. "Vart ska du, lilla vän?" frågade mörten. "Jag vill bara titta," viskade abborren. "Titta går bra," sa mörten. "Men minns: det som glittrar mest kan vara det farligaste."

Abborren simmade vidare. Då fick hon syn på något som glimmade som en liten stjärna. En fet, fin mask gungade i vattnet. Den hängde från en tunn silvertråd som sjönk ner från himlen. Abborren kände hur magen kurrade. Hon mindes mammas ord. Titta, men bit inte. Hon gjorde en cirkel runt masken. En till. Bara en liten smak, tänkte hon. Bara en, pytteliten.

Hon nappade. Aj! Något bet tillbaka. En hård känsla i munnen, ett ryck, och hela världen drogs uppåt. Luften stack i gälarna. Abborren sprattlade och sprattlade. Hon landade i en hink som luktade kall metall och våt trä. Hennes hjärta slog som en trumma.

På bryggan satt en pojke med sommarfräknar. Han tittade ner i hinken. "Åh, så liten och fin," sa han mjukt. "Den här ville nog bara titta. Den får växa och simma vidare." Pojken doppade sin hand i vattnet, lossade försiktigt kroken och sänkte ner abborren i sjön igen.

Vattnet kramade henne som en varm filt. Abborren sköt iväg som en pil mot vassen. Mor Abborre väntade där, orolig men lugn i blicken. "Jag ville bara titta," pep den lilla. Mor Abborre höll om henne med fenorna. "Det är bra att vara nyfiken,” sa hon. "Nyfikenhet lär oss mycket. Men vi ska vara kloka tillsammans. Nästa gång tittar vi båda, på lagom avstånd. Vi biter inte på det som hänger från himlen."

Sedan dess simmade de ibland nära bryggan, tillsammans. De räknade bubblor och båtar, lyssnade på vattnets hemligheter och tittade på trollsländor som målade streck i luften. Den lilla abborren ställde frågor, många frågor, och hon lyssnade på svaren. Hon var fortfarande nyfiken. Men hon visste nu: titta gärna. Bit inte.