Rövarbrudgummen

Det var en gång en mjölnare som hade en dotter så klok och vänlig att alla tyckte om henne. En dag kom en mycket rik friare till kvarnen. Han talade artigt, log vänligt och bad om dotterns hand. Fadern, som trodde att rikedom gav trygghet, tackade ja. Men dottern kände en kylig oro i hjärtat. Varför visste hon inte, men något med den nye fästmannen gjorde henne rädd.

Kort därpå sa fästmannen: – Du måste komma och se mitt hus i skogen, min brud. Du ska veta hur du hittar dit. Kom ensam, så kan du lära känna vägen. Han gav henne tecken att följa, men vägen gick djupt in i mörka skogen, och oron blev starkare. Flickan var inte bara snäll; hon var också klok. Hon fyllde sina fickor med ärtor och linser och strödde lite grann längs stigen medan hon gick, så att hon skulle kunna hitta hem igen.

Skogen blev tätare och tystare. Till slut stod ett stort hus där träden stod som väggar. Allt var stilla. Vid dörren hängde en bur, och i den satt en liten fågel som sjöng med tunn röst: – Vänd om, vänd om, unga brud! Detta hus bär på farlig hemlighet! Flickan rös, men hon tänkte: Jag måste se vad som är sant. Hon klev in.

Inne i huset var det tomt, men på spisen puttrade en gryta. En gammal kvinna med vänliga ögon kom fram och viskade: – Barn, du har kommit till rövarnas hus. Om de hittar dig, är du förlorad. Göm dig, så ska jag hjälpa dig när jag kan. Den gamla lyfte på ett tjockt lock och visade en plats bakom en stor tunna. – Sitt tyst här och rör dig inte. Vad du än hör, kom inte fram förrän jag säger till.

Flickan gömde sig, och hjärtat slog hårt. Snart hördes röster, skratt och tunga steg. Dörren kastades upp och in kom en skara män – rövarna – och mellan dem en ung flicka som såg lika rädd ut som en fågelunge. Rövarna började äta och dricka. De drev grymma skämt och lät den unga flickan smaka vin tills hon blev så trött att hon inte orkade stå. Då blev rövarnas röster hårda. De talade om att ta allt ifrån henne, till och med ringen på hennes finger. Den gamla kvinnan bad: – Låt henne åtminstone sova först, hon är så trött. Men rövarna lyssnade inte.

I det bråk som följde hände något märkligt. När de försökte ta ringen, gled den unga flickans hand undan så hastigt att ett finger med ringen lossnade och for genom luften. Det rullade över golvet och in bakom tunnan – rakt in i knät på mjölnardottern som satt gömd. Hon stelnade, men den gamla kvinnan såg det inte och fortsatte att arbeta lugnt vid spisen. Så småningom åt rövarna sig mätta, drack för mycket och somnade tungt runt bordet, med huvuden som föll ner på bröstet.

Då smög den gamla kvinnan fram, lyfte försiktigt på tunnlocket och viskade: – Nu! Följ mig, och var tyst som skuggan. Mjölnardottern klev fram, höll hårt i fingret med ringen – det enda beviset – och följde sin hjälpare. De gled ut genom dörren och ner för trappan, ut i nattens skog. Månljuset silade mellan grenarna och glittrade på de ärtor och linser som flickan hade strött ut. Korn efter korn visade vägen hem, som små stjärnor på marken. De sprang utan att stanna förrän kvarnens hjul syntes och vattnet sorlade som musik.

När de kom hem, föll flickan i sin fars armar och berättade allt: om huset, om den gamla kvinnan, om rövarna och om det hemska som skett. Fadern bleknade och skakade. – Min dotter, jag önskade dig lycka, men jag gav dig i händerna på en skurk. De gömde beviset väl och bestämde att säga ingenting förrän rätt stund kom. Den gamla kvinnan vilade en stund, fick varm soppa och försvann sedan tyst tillbaka mot skogen, för hon kände alla stigar och ville inte stanna där faran kunde leta efter henne.

Snart kom bröllopsdagen. Rövarbrudgummen log som alltid och låtsades vara vänlig. Gästerna åt och skrattade, men mjölnardottern satt stilla med kloka ögon. När alla tystnat lite, sa hon: – Kära vänner, jag hade en märklig dröm i natt. Får jag berätta den? – Berätta! ropade gästerna. Brudgummen nickade, men hans blick flackade.

Flickan berättade drömmen som om den var en saga: om en väg in i skogen, om ett hus, om en fågel som varnade, om en gammal kvinna som hjälpte och om en skara rövare som visade sina sanna ansikten. Hon sa allt lugnt och klart, som om orden föll på plats av sig själva. – Och i min dröm, fortsatte hon, rullade ett finger med en guldring bakom en tunna och landade i mitt knä. Hon tog ett djupt andetag, stack handen i fickan och höll upp beviset så att alla kunde se.

Då blev det stilla i salen. Rövarbrudgummens ansikte blev kritvitt. Gästerna reste sig, männen grep honom och hans män som väntade utanför. Ingen kunde längre tvivla, för ringen passade bara den unga flickan som blivit förd in i skogen, och brudgummen kände igen den. Rövarna fördes bort och fick sitt rättvisa straff, så att de aldrig mer kunde skada någon. Mjölnaren bad sin dotter om förlåtelse och tackade henne för hennes mod och klokhet. Och flickan? Hon lärde sig att lita på sitt hjärta och sin skarpa blick. Från den dagen levde hon trygg, och berättelsen om hennes mod spreds som en varm eld genom bygderna. För även i mörk skog kan en modig flicka hitta hem – och sanningen kan lysa vägen som små, glänsande korn i månljus.