Rory brandbilen

Brandbilen Rory bodde på Station nummer två. Hans röda färg lyste som färska äpplen och hans kromlampor blinkade som vänliga ögon. Rory älskade att hjälpa. Han älskade känslan av sina stora däck som rullade och han älskade ljudet som hans siren gjorde—VEE-OO, VEE-OO! Kapten Lina, med en gul hjälm och ett leende som fick människor att vinka, var Rorys bästa vän. Valpen Siren, en fläckig hund med en viftande svans, gillade att sova på Rorys mjuka säte.

Morgonen var ljus och livlig på Lönnvägen. Människor gick förbi stationen. En cyklist ringde i sin klocka. En buss svischade förbi. Kapten Lina kollade slangen. Brandmannen Jay rullade ihop ett rep. Valpen Siren jagade en liten bubbla.

Då – kling-kling! Larmklockan ringde. Kapten Lina lyssnade på radion. "Lite rökpuff vid Solgatans bageri," sa hon. "Vi rullar!"

Rorys motor nynnade. Hans lampor tändes. Den stora dörren gled upp och de åkte ut. VEE-OO, VEE-OO! Rory tog sig försiktigt fram genom trafiken. Bilar drog åt sidan. Barn vinkade. Rory gillade att vinka tillbaka på sitt eget sätt – han blinkade med lamporna som ett hallå.

Vid Solgatans bageri stod herr Park utanför och fläktade med sitt mjöliga förkläde. Ett grått moln drev ut från den öppna dörren. "Det luktar som bränt bröd," sa brandmannen Jay.

Kapten Lina nickade. "Liten rök. Stanna tillbaka, alla." Hon klappade Rorys sida. "Vatten redo, tack. Den mjuka strålen."

Rory stannade och lät däcken vila. Slangen ormade sig ut från hans sida med ett mjukt shhh. Brandmannen Jay riktade strålen mot brödrosten inuti, bara en snabb puff för att kyla den. Kapten Lina öppnade de breda fönstren. Frisk luft rusade in. Valpen Siren trippade i cirklar, sniffade och nös artigt.

Snart blev det rökiga molnet tunnare och virvlade bort. Bageriet doftade socker och kanel igen. Herr Park klappade händerna. "Mina hjältar!" sa han och flinade, med mjöl på näsan. Han höll upp en bricka. "Kanelbullar för er!"

Kapten Lina skakade på huvudet med ett skratt. "Kanske senare, herr Park. Vi måste se till att allt är säkert." Hon kollade brödrostens sladdar. "Allt bra nu."

"Hjälp!" ropade en röst från andra sidan gatan. "Min kattunge! Sylt är på taket!"

Rory riktade lamporna mot ett litet blått hus. En flicka som hette Mia vinkade från gården med stora, oroliga ögon. En liten grå kattunge kikade över takkanten och jamade, "Mjrrp?"

"Vi är på det," sa kapten Lina. "Lugnt, Rory. Res stegen."

Rory stod stadigt. Hans stege lyftes – kreeeeek – och sträckte sig upp som en lång giraffhals. Brandmannen Jay klickade fast remmen. "Klättrar," sa han. Valpen Siren gav ett hjälpsamt skall: "Vov!"

Upp för stegen gick brandmannen Jay, ett försiktigt steg i taget. "Hej, Sylt," sa han mjukt. "Det är okej. Jag har dig."

Sylt backade lite, med tassar som tassade. Kapten Lina ropade: "Mia, prata med din kattunge. Låt henne höra din röst."

Mia kupade händerna. "Sylt! Du är okej! Titta, din favorithandduk!"

Kapten Lina höll upp en mjuk blå handduk. Sylt sniffade luften. Brandmannen Jay vickade fingrarna i handduken som en liten filt. "Mysigt?"

"Mjrrp," sa Sylt. Hon stegade närmare. Brandmannen Jay plockade försiktigt upp henne och lindade henne burritomysigt i handduken. "Fick dig, Sylt."

Ner för stegen kom de, steg för försiktigt steg. Halvvägs hoppade Sylt på brandmannen Jays hjälm. Publiken flämtade, sedan fnissade. Brandmannen Jay frös som en staty. "Stadig som ett träd," sa han mjukt.

"Du gör det bra," ropade kapten Lina. "Försiktigt nu."

Rory höll sig perfekt stilla. Hans stege vaggade inte. Valpen Siren satt med en dunkande svans och ljusa ögon. Längst ner hoppade Sylt i Mias famn och spann som en motorbåt.

"Tack!" sa Mia och kramade Sylt och handduken. "Ni är bäst."

"Vi hjälper gärna," svarade kapten Lina. Hon gav Rorys stötfångare en klapp. Rorys motor gjorde ett nöjt litet muller – brrr.

På vägen tillbaka till stationen kändes staden extra solig. Banderoller fladdrade. En sopbil tutade en hälsning. En bris bar den söta doften av munkar och tvål.

Vid Station nummer två parkerade Rory prydligt. Brandmännen tvättade slangen. Valpen Siren skakade vatten överallt och alla skrattade. Kapten Lina sprutade en mjuk båge som fick en liten regnbåge att glittra i diset. "Lagarbete lyser," sa hon och klinkade ihop hjälmarna med Brandmannen Jay.

Rorys röda sidor sköljdes och blev ljusa igen. Han lade sig under den stora öppna dörren och tittade på Lönnvägen som surrade förbi. Han gillade dagens lugna brum. Han gillade att vara redo.

VEE – nej, inte än. Inte varje ögonblick är en nödsituation. Ibland är det bra att andas, att lyssna och att vänta.

Brandbilen Rory väntade med en glad motor och ett blankt leende, redo för nästa samtal, redo att hjälpa vemhelst som behövde det.