Randi och Regnbågen

Efter ett varmt regn glittrade skogen. Droppar hängde som små pärlor i gräset. Randi Räv stod på en sten med nosen högt. Hennes päls var röd som lingon. Ögonen lyste.

"Titta!" ropade hon. Högt över gläntan böjde sig en regnbåge. Den såg ut som en bro av färger.

Mira Mullvad stack upp ur en mjuk jordhög. Hon blinkade mot ljuset och borstade bort jord från nosen. Bredvid henne trampade Bobo Björnunge runt. Han var rund och mjuk och luktade blåbärsbuske.

"Var börjar den?" frågade Bobo och pekade med tassen.

"Vi hittar slutet!" sa Randi. "Vi följer färgerna."

De packade en liten barkkorg med blåbär och en bit honungskaka. "Om vi blir hungriga," sa Bobo och log kladdigt bara av att tänka på honung.

De sprang över den mjuka mossan. Små grodor hoppade undan som gröna prickar. En fjäril dansade genom luften. Regnbågen pekade längre bort, bortom de vita björkarna.

Snart kom de till en bäck som skvalade och skrattade. Vattnet glittrade så det kittlade i ögonen.

"Hur kommer vi över?" undrade Mira och strök sina grävklor mot en sten.

Randi tittade sig omkring. "Pinnar!" sa hon. De lade pinnar som en liten bro. Bobo klev ut först.

"En, två, plask!" Bobo halkade med en tass. Vattnet blev kallt om benet och han fnissade. "Det var bara ett litet plask," sa han. Mira tog hans tass. Tillsammans kom de över.

På andra sidan bäcken kröp Siri Snigel långsamt över en blank sten. Hon lämnade en silvertråd efter sig.

"Regnbågen bor i droppar," sa Siri med mjuk röst. "Följ det som glittrar."

"Tack, Siri," sa Randi och böjde sig ner så hennes nos nästan nuddade snigelskalet.

De följde glittret. De hoppade från tuva till tuva över en liten myr. "Myr-parkour!" ropade Bobo och skrattade. Miras små ben gick fort, fort. Randi var lätt som en lövskugga.

Men regnbågen tycktes flytta sig hela tiden. När de kom nära, hade den smugit längre bort.

"Den skojar med oss," sa Mira och skrattade i magen.

Då kom Nisse Nötskrika flygande och landade på en gren. Hans blå fjäder på vingen blixtrade till.

"Sök där solen speglar sig," kraxade Nisse. "Där leker färger bäst."

De klättrade upp på en slät berghäll. Där låg en stor pöl, blank som en spegel. Solen tittade fram mellan moln. Plötsligt dök färgerna ner i pölen. Rött, gult, grönt, blått. Regnbågen blev två, en i himlen och en i vattnet.

"Åh!" sa alla tre samtidigt.

Randi doppade en tass. Krusningar sprang över ytan. Färgerna dansade.

"Vi kan göra vår egen regnstig!" sa Randi. Hon lade ett gult björklöv vid kanten. Mira hittade en bit mjuk, grön mossa. Bobo la dit en röd rönnbärsklase som såg ut som små lampor.

Nisse Nötskrika svävade ner och släppte en blå fjäder. "För blått," kraxade han stolt.

"Och här är något silvrigt," sa Mira och pekade på Siris lilla spår som glittrade i solen. De skrattade och la en slät grå sten som såg ut som en nybakad bulle utan russin.

De satte sig vid pölen och åt blåbär. Fingrarna blev lila. Randi målade prickar på Bobos nos med saft. Bobo skrattade så magen hoppade.

Ett moln gled framför solen. Den stora regnbågen bleknade och vinkade farväl. I pölen blev färgerna svagare.

"Gick den hem nu?" frågade Bobo tyst.

"Den går inte långt," sa Randi och tittade på deras regnstig. "Den finns här också. I sakerna. I dropparna. I oss när vi leker."

Mira petade försiktigt på den blå fjädern. "Vi lämnar allt det här så andra kan se," sa hon. "En stig att bli glad av."

De plockade ihop fler saker: en vit fjäder, en brun kotte som luktade tall, en orange svamphatt som de bara tittade på. De lade dem i ordning, som en rad av regn.

När solen kom tillbaka glödde hela stigen. En liten hare stannade och viftade med öronen. Två små myror gick på rad över den grå stenen som om den var en bro.

Randi log och sträckte på svansen. "Imorgon följer vi färgerna igen," sa hon.

"Jag med!" sa Bobo.

"Och jag!" sa Mira.

Skogen doftade frisk och ny. Dropparna i gräset blinkade som om de visste något. Randi sprang en runda, snabb och glad, och allt runt dem kändes som en skatt ingen kunde ta slut på.