Prins Ahmed och fen Pari Banu

Det var en gång en stor sultan som hade tre söner: prins Housain, prins Ali och prins Ahmed. I palatset bodde också deras kusin, prinsessan Nouronnihar. Hon var vänlig och klok, och alla tre bröderna tyckte om henne.

Sultanen ville att prinsessan skulle få den man som visade mest omdöme. Han sa: "Res ut i världen var och en av er. Ta med er den underbaraste sak ni kan hitta. Den som för hem den bästa gåvan får gifta sig med prinsessan." Bröderna bugade, packade sina väskor och red iväg åt varsitt håll.

Prins Housain kom till en livlig stad där köpmän sålde märkliga ting. Han köpte en flygande matta som kunde bära människor vart de ville, snabbare än vinden. Prins Ali reste till en annan marknad och fann ett elfenbensteleskop. Genom det kunde man se vem som helst, var som helst i världen. Prins Ahmed vandrade länge tills han hittade en liten, skrynklig frukt – ett mirakeläpple som kunde hela vilken sjukdom som helst när man bara luktade på det.

Efter ett år möttes bröderna igen för att visa sina skatter. Först höjde Ali teleskopet. Han tittade och blev blek. "Bröder!" ropade han. "Jag ser prinsessan. Hon är svårt sjuk!" De tvekade inte. De satte sig alla tre på Housains flygande matta, som bar dem över berg och floder direkt till palatset. Där låg prinsessan, blek och svag. Ahmed tog fram mirakeläpplet. Prinsessan drog in doften, och färgen kom tillbaka i hennes kinder. Hon log, satte sig upp och kunde åter tala. Alla jublade.

Sultanen blev glad, men också förvirrad. "Vem av er ska få min brorsdotter?" sade han. "Utan teleskopet hade ni inte vetat, utan mattan hade ni inte kommit i tid, och utan äpplet hade hon inte blivit frisk." För att avgöra saken fann han på en ny prövning. "Gå ut på fältet i morgon. Skjut varsin pil. Den som skjuter längst vinner prinsessans hand."

Nästa dag spändes bågarna. Housains pil for långt. Alis pil for ännu längre. Ahmeds pil däremot syntes ett ögonblick i solen och försvann sedan helt. Man letade och letade men fann den inte. Sultanen kunde bara döma mellan de två pilar som låg på marken. Prinsessan Nouronnihar blev lovad åt prins Ali. Housain, som var ädel, gav upp sina anspråk och drog sig tillbaka i stillhet.

Prins Ahmed blev sorgsen men gav sig inte. "Om min pil har en plats i världen, ska jag hitta den," tänkte han. Han vandrade över ängar och berg, följde vindens riktning och frågade herdar. Efter många dagar mötte han en gammal eremit i en dal. "Sök inte med ögonen, utan med hjärtat," sade eremiten och pekade mot en klippa. "Där bakom kan du finna mer än en förlorad pil."

Ahmed gick fram till klippan och lade handen på stenen. Den svängde upp som en dörr, och en gång öppnade sig. Han steg in och kom till en lund där källor porlade och fåglar sjöng. Där stod en glänta med en kristallhall, och i hallen satt fen Pari Banu. Hennes ögon glittrade som stjärnor, men hennes leende var varmt och vänligt.

"Välkommen, prins Ahmed," sade hon. "Det var jag som styrde din pil hit. Jag har länge vetat om din heder och ditt mod. Vill du bli min make och dela min värld?"

Ahmed bugade djupt. Han hade aldrig sett något så vackert eller känt sig så sedd och förstådd. De firade bröllop i fenarnas rike, med musik som lät som silverkällor och med lampor som lyste som eldflugor. Pari Banu gav Ahmed ett palats, tjänare som var artiga och glada, och ett bord som aldrig stod tomt. Men hon sade också: "Du är fri. Besök din far när du vill, och be mig om det du behöver."

Ahmed reste ibland hem för att hälsa på sultanen. Fadern blev först lättad att sonen levde, och sedan nyfiken. Han hörde om Pari Banus underverk och ville pröva sin sons lycka. Uppmuntrad av sin storvesir började han ställa svåra önskningar.

"Min son," sade han en dag, "om din husfru nu är så mäktig – kan hon sända mig ett tält som ryms i handen men kan skydda en hel armé mot sol och regn?"

Ahmed återvände till Pari Banu och berättade. Hon log. "Det är en liten sak." Hon räckte honom en liten sidenpåse. Inuti låg ett tält litet som en näsduk. Ahmed bar det till sultanens gård. När han drog i snöret växte tältet tills det skuggade hela fältet. När han släppte taget krympte det och gled tillbaka i hans hand. Sultanen häpnade.

Storvesiren blev avundsjuk och viskade: "Be nu om något ännu svårare!" Sultanen sade: "Bra. Sänd mig då en man som ensam kan bära detta tält och slå ner dess stora huvudspik i marken."

Ahmed bad sin hustru om hjälp. Pari Banu kallade på sin trogne väktare, en stillsam men oerhört stark man. Han följde Ahmed till palatset, lyfte tältet som om det vore en sjal och drev ner en spik så att marken darrade. Återigen häpnade alla.

På nytt viskade storvesiren: "Kungen måste få se denna Pari Banu själv, annars är allt bara skryt." Sultanen nickade. "Min son, för hit din hustru. Jag vill tacka henne med egna ord."

Ahmed tvekade. "Min herre, hon tillhör ett folk som inte gärna visar sig i människors salar. Jag vågar inte tvinga henne."

Sultanen blev sårad. "Vill du trotsa mig?" Han lät Ahmed stanna i palatset som en hedersfånge, inte i kedjor men utan frihet att resa.

När Pari Banu märkte att hennes make inte återvände, skickade hon en budbärare osedd som vinden. Hon fick veta allt och sade lugnt: "Din far har rätt i att vilja mötas ansikte mot ansikte. Men möten ska ske av fri vilja." Nästa morgon rullade en gyllene vagn fram till palatsets portar, dragen av vita hästar som trampade som moln. Musik lät genom luften, och väldoftande brisar fyllde gården. Pari Banu steg ur, klädd enkelt men strålande.

Hon bugade för sultanen. "Här är jag, för att skingra tvivel, inte för att glänsa över er. Ni är prins Ahmeds far och därmed min far." Hennes ord var vänliga, och sultanens hjärta mjuknade. Han bad om förlåtelse för sin hårdhet och tackade henne för tältet och allt hon gjort.

Från den dagen rådde frid mellan riken. Prins Ali gifte sig med prinsessan Nouronnihar, och de levde lyckliga och kloka tillsammans. Prins Housain valde ett stilla liv och reste från helig plats till helig plats, och människorna sökte hans råd. Prins Ahmed återvände ofta till sin far och hjälpte honom att styra med rättvisa, medan Pari Banu sände regn när åkrarna behövde det och lugn när människors hjärtan var oroliga.

När sultanen till slut blev gammal och trött, kallade han alla sina söner. Han log mot dem och lade kronan i Ahmeds händer. "Du är den yngste," sade han, "men du har visat ett hjärta som inte drar ära till sig själv utan delar den. Styr med samma hjärta."

Så blev prins Ahmed sultan, och fen Pari Banu var vid hans sida. Deras palats var öppet för den som behövde hjälp, och deras trädgårdar stod alltid gröna. Och ibland, när kvällsvinden lade sig över staden, kunde man se ett litet siden­tält svälla upp på terrassen, stort som en skugga för alla som sökte vila.