Planeten Prassel

En solglittrig morgon blinkade en liten grön knapp på Miras fönsterbräde. Rymdraketen Snurran var redo.

"Bobo, vi ska ut i rymden!" sa Mira och klappade sin mjuka kanin. Hon packade bananmackor, en prickig filt och en röd fjäder. Fjädern var tur.

Mira satte sig i Snurran, Bobo fick en liten hjälm. "Tre, två, ett... SWOOOSH!" Snurran smög upp mellan moln som sockervadd och flög högre och högre. Rymddammet glittrade som krossat socker. Små stenklot rullade förbi som marmorkulor. En rymdval av blå dimma vinkade med en stor, långsam fenrörelse.

"Hej, val!" ropade Mira. Valen svarade med ett mjukt "voooom" som kittlade i magen.

Snurran landade på en skimrande mark som sa prassel-prassel under skorna. Träd med silverbarr stod i rader och lät som ett hemligt brev som viks upp. Luften doftade som päronkola.

Ur en buske hoppade en liten figur med fjädrar till ben. Boing! Boing! Den bar en randig halsduk och hade ögon som två varma knoppar.

"Vem är du?" frågade Mira.

"Jag heter Zing!" pep figuren och gjorde en snurr. "Välkommen till Planeten Prassel. Vill du höra mina bästa hopp?"

"Ja!" sa Mira. Bobo klappade tassarna. Zing hoppade i en cirkel, och marken svarade prassel-prassel-prassel som musik. Mira prövade också. Hon flög lite högre än på jorden, som om skorna hade fjädrar. "Boing!" sa hon och skrattade.

De åt knasträpplen som ploppade som popcorn när man bet i dem. Zing plockade ett helt fång till Bobo, som nosade nöjt.

Plötsligt började något susa. "Vissssss..." Små mörka prickar dansade i luften och drogs ihop till ett blinkande moln.

"Det är magnetregn!" ropade Zing. "Snabbt, under det stora svamptaket!"

De sprang. Regnet av små järnprickar fastnade på allt som glänste. Snurran skrek med sin lilla lampa: "Bip!" och fastnade klonk! mot en jättesvamp med en blank hatt.

"Min raket!" sa Mira och hjärtat blev varmt och oroligt.

Zing satte fingret mot hakan. "Prassel gillar kittel. Kittel gillar sång. Kom! Vi hämtar silverbarr."

De plockade mjuka barr som lät som viskningar. Mira tog fram sin turfjäder. De ställde sig runt svampen.

"Vi sjunger mjukt," sa Zing. "Sjung ord som rullar."

Mira sjöng: "Pling, plång, plopp, snurra loss, snurra topp." Zing sjöng: "Zingeling, prassel, pop!" Bobo hummade: "Mm-mmm." Samtidigt kittlade de svamphatten med fjäder och barr.

Svampen vibrerade. "Hooooo..." sa den och log, om en svamp kan le. Magnetprickarna började somna och föll till marken som pyttesmå kulor. Klonket släppte. Snurran var fri!

"Du klarade det!" sa Zing och gjorde tre glada hopp. "Din fjäder är modig."

Mira klappade Snurran. "Tack, Zing. Och tack, prassel." Hon tog av en gnistrig klistersmilis från sin tröja och fäste på Zings halsduk. "En kompis-smilis."

Zing gav Mira en liten påse med frön som prasslade som visk-ord. "Plantera i din raket. De växer till minnen som luktar päron."

Snurran blinkade att det var dags att fara vidare. Zing vinkade med hela kroppen. "Boing på återseende!"

Mira och Bobo flög upp från Prassel. De gled in i en ringflod runt en jättestor planet. Ringarna var som glashala rutschkanor. "Weeee!" skrattade Mira när Snurran surfade. Rymddammet virvlade som konfetti.

De passerade ett bälte av bubblor som sa "plipp-plopp" när Snurran nosade på dem. En liten bubblig fisk gläntade förbi och blinkade. Bobo blinkade tillbaka.

"Hemåt," viskade Mira. "Vi har nya dofter med oss."

Snurran gled hem och landade mjukt på fönsterbrädet. Rummet var stilla och ljust. Mira hällde försiktigt prasselfröna i en liten kopp i cockpit. De lät hemligt nöjda: prass-prass.

"Idag kittlade vi en svamp," sa Mira och la filten över Bobo. "Imorgon kanske vi hoppar på en regnbågsbro."

Snurran blinkade ett litet ja. Mira log. Rymden var stor, men vänskap var lätt att bära med sig.