Pepparkaksgubben

I ett litet hus vid vägen bodde en gammal gumma och en gammal gubbe. En dag sa gumman: "Jag vill baka något gott." Hon rörde ihop deg, kavlade och skar ut en liten gubbe. Hon gav honom russin till ögon och ett sött sockerleende. Sedan lade hon honom på plåten och sköt in honom i ugnen.

Snart doftade hela huset. När gumman öppnade luckan hoppade pepparkaksgubben upp, klev ner från plåten och sprang mot dörren!

"Stanna!" ropade gumman.

"Kom tillbaka!" ropade gubben.

Men Pepparkaksgubben bara sprang och ropade: "Spring, spring, så fort ni kan! Ni kan inte fånga mig – jag är Pepparkaksgubben!" Gubben och gumman sprang efter honom, men han var snabb.

Pepparkaksgubben sprang ut på vägen. Där stod en ko och tuggade gräs. "Muu! Stanna, lilla kaka," råmade kon. "Jag vill smaka dig."

Pepparkaksgubben skrattade och sprang vidare. "Spring, spring, så fort du kan! Du kan inte fånga mig – jag är Pepparkaksgubben! Jag sprang ifrån en gammal gumma och en gammal gubbe, och jag kan springa ifrån dig också!" Kon började springa efter, tillsammans med gumman och gubben, men Pepparkaksgubben var före.

Lite längre fram mötte han en gris. "Nöff, nöff! Stanna där!" grymtade grisen. "Du doftar gott. Jag vill äta dig."

"Spring, spring, så fort du kan! Du kan inte fånga mig – jag är Pepparkaksgubben! Jag sprang ifrån en gammal gumma och en gammal gubbe och en ko, och jag kan springa ifrån dig också!" ropade Pepparkaksgubben och ökade farten. Grisen sprang efter, men han hann inte ikapp.

Snart kom en häst travande. "Halt!" gnäggade hästen. "Jag är hungrig. Jag kan galoppera snabbare än du."

Pepparkaksgubben vände sig om och ropade: "Spring, spring, så fort du kan! Du kan inte fånga mig – jag är Pepparkaksgubben! Jag sprang ifrån en gammal gumma och en gammal gubbe och en ko och en gris, och jag kan springa ifrån dig också!" Hästen satte av, och bakom hästen sprang grisen, bakom grisen kon, och längst bak kom gumman och gubben. Men ingen kom ikapp den lilla kakan.

Pepparkaksgubben sprang tills han kom fram till en flod. Vattnet porlade och glittrade, men han visste att han inte kunde simma. "Om jag hoppar i, löser jag upp mig," sa han och tittade oroligt på vattnet. Bakom honom hördes hovtramp och flåsande.

Då dök en räv upp vid strandkanten. Han såg vänlig ut och log med smal mun. "Varför är du så andfådd, lilla vän?" frågade räven mjukt.

"Jag måste över floden," sa Pepparkaksgubben, "men jag kan inte simma. Och där borta kommer allihop som vill fånga mig!"

"Åh, det var ju ett bekymmer," sa räven. "Jag är en utmärkt simmare. Hoppa upp på min svans, så tar jag dig över." Det lät tryggt, och de andra kom närmare, så Pepparkaksgubben hoppade upp på rävens svans.

Räven gled ut i vattnet. "Vattnet är lite djupt här," sa han snart. "Du blir blöt på svansen. Hoppa upp på min rygg!" Pepparkaksgubben klättrade upp på rävens rygg.

En stund senare sa räven: "Nu blir det ännu djupare. Bäst att du kliver upp på min nacke." Pepparkaksgubben gjorde som han sa och klamrade sig fast.

Strömmen tog i. "Åh, åh," sa räven, "nu stänker vattnet högt. Hoppa upp på mitt huvud!" Pepparkaksgubben klev upp på rävens huvud.

"Bara lite till," sa räven och blinkade. "För att vara helt säker ska du stå på min nos." Pepparkaksgubben tvekade, men han ville så gärna över. Så han steg allra längst fram.

Då kastade räven upp nosen – smack! – och tog Pepparkaksgubben i ett nafs. Ett enda tuggljud hördes, och ringar spreds på vattnet. På stranden stannade ko, gris, häst, gumma och gubbe. De suckade och vände hemåt.

Och så slutade Pepparkaksgubbens språngmarsch. Han var snabb, men han skröt och litade på en listig främling. Ibland är det klokt att inte skryta – och att se upp för rävar som är för vänliga.