Olles skidfärd

Det var vinter och snön låg tjock och vit. På julafton fick Olle ett par egna skidor. Han höll dem i famnen och drömde om att glida långt, långt bort över de glittrande fälten.

En klar morgon sa Olle: "Får jag åka till skogen, mamma?" Mamma log och nickade. "Ja, men håll dig på stigen och kom hem innan det skymmer." Olle tog mössan djupt ner över öronen, spände fast skidorna och gav sig av med glada, korta steg.

Snön knarrade. Granarna stod tysta och tunga av frost. Olle såg spår i snön. "Haren har hoppat här!" sa han. Längre bort syntes smala steg. "Och räven har tassat förbi." Det var som om skogen höll andan.

Plötsligt gnistrade luften ännu mer. Framför Olle stod en hög man i vit päls, med skägg som is och en krona av istappar. "God dag, lille vän," sa han med en röst som suset i vinterträd. "Jag är Kung Vinter. Är du vän med snön?"

Olle bugade lite. "Ja, det är jag!" Kung Vinter log. "Då ska du få se hur vintern arbetar. Kom!" Han knackade i luften. Då kom Nordanvinden susande, mjuk och stark som ett osynligt rep. "Håll i min mantel," sa kungen.

Olle höll i, och så bar det av. De for över backar och diken, över fält som glittrade som socker. Snön virvlade som små stjärnor runt dem. Olle skrattade och höll hårt.

De stannade vid en sal byggd av snö och is. Pelare gnistrade, taket skimrade, och i luften dansade snöflingebarn, små och lätta som dun. "Här görs våra stjärnor," sa Kung Vinter. Vid ett isfönster stod Herr Frost med en silverpensel och ritade blad och blommor på glaset. "Jag målar nätterna vackra," sa han och log så att det knäppte i isen.

Sedan gled de vidare till sjön. Isen sjöng en djup, blå sång. "Lyssna," viskade kungen, "det är min musik." De band fast skridskor av blank is kring skorna, och Olle fick hålla kungen i handen. De snurrade, svängde och skrattade tills kinderna blev varma och röda.

I skogen visade Kung Vinter hur han bäddar marken åt djuren. "Här får haren sin vita rock," sa han och strök över snön. "Och här täcker jag granens fötter så de inte fryser." En ekorre tittade fram och fick ett litet snöparaply. Småfåglarna fick frö på en stubbe, och luften prickades av deras ivriga vingar.

Dagen blev mjukare. Solen stod lite högre, och någonstans sa det dropp, dropp, dropp. "Hör du?" sa Kung Vinter och lyssnade. Från dikeskanten kom en dam gående. Hon hade grå sjal, våta stövlar och ögon som vårvatten. "God dag, Tant Tö," sa kungen artigt.

Tant Tö nickade och lyfte sin varma hand. Där hon gick började istapparna tappa sin spets, och snön blev tung och mjuk. "Nu är min tur snart inne," sa hon. "Barnen behöver sol i ansiktet och bäcken vill sjunga igen."

Kung Vinter suckade, men han log mot Olle. "Jag måste resa bort en tid. Så är vårt avtal, år efter år. Men jag kommer tillbaka när löven faller och luften blir klar igen." Han bröt försiktigt loss en liten iskristall från sin krona och lade den i Olles vante. Den glittrade som en stjärna och smälte sedan till en kall droppe. "Minns mig så," sa han.

Nordanvinden tog Olle varsamt i ryggen och bar honom åt hemmets håll. Nu fick Olle åka på egna skidor igen, mellan granarna som droppade och snön som sjönk. Han skyndade på, för skymningen kröp fram bakom kullen.

Mamma stod i dörren. "Äntligen!" sa hon och drog in Olle i famnen. "Du blev borta länge. Var det roligt?" Olle nickade ivrigt och berättade om snöflingebarnen, Herr Frost, isens sång och Tant Tö som smälte istappar. Mamma log och strök honom över håret. "Det låter som en underbar skidfärd," sa hon.

På kvällen hängde Olle upp sina skidor att torka. Utanför fönstret droppade det från taket. Olle la handen mot rutan, där frostblommorna långsamt bleknade. "Hej då, Kung Vinter," viskade han. "Vi ses när snön kommer igen."