Nils Holgerssons underbara resa

I Skåne bodde Nils Holgersson på en liten gård. Han var oftast lat och retades med djuren. En söndag när föräldrarna var i kyrkan fångade han en liten tomte i sin mössa och skrattade. Tomten blev vred, viftade med sin hand och – vips! – Nils krympte till tumstorlek. Plötsligt kunde han förstå allt djuren sa.

Just då ropade vilda gäss i skyn. Gårdens vita gås, Mårten, sträckte på halsen och ville följa med. Nils försökte stoppa honom, greppade fjädrarna – men Mårten lyfte! Nils klamrade sig fast, och tillsammans flög de upp mot molnen. De kom ikapp flocken som leddes av den kloka Akka från Kebnekaise. Gåssen Mårten ville få vara med, och Akka lät dem stanna – men bara om Nils visade att han hade mod och hjärta.

Resan började över Skånes rutiga åkrar, över stengärdesgårdar i Småland och de blåsiga ängarna på Öland. Nils satt som en liten ryttare på Mårtens rygg, kände vindens kraft och kylan bita i kinderna. Han såg städer blänka som skatter: Karlskronas öar, Visbys ringmur i fjärran, och storstadens Stockholm där vatten och broar glittrade som speglar.

Men faror fanns också. Räven Smirre lurade bakom buskar och stenar. En kväll smög han nära flockens sovplats. Nils var vaken och hörde hans tassar. Med en kvist och sin kvicka hjärna lurade han Smirre till ett getingbo – aj! Räven ylande sprang därifrån. Andra nätter drog Nils i klockrep på en gård så hundarna skällde och skrämde bort Smirre. Snart visste flocken att den lilla pojken var listig och lojal.

Över Vätterns mörka vatten kom dimman som ett täcke. Nils höll Mårtens fjädrar hårt och viskade uppmuntrande ord. De landade på klippor i Dalarna, där han hjälpte en skadad fjällripa att hitta skydd. I Hälsingland berättade gamla tranor historier om våtmarker och vårar som måste värnas. Nils lyssnade och började förstå att världen var större än hans egen gårdsplan.

Till slut nådde de Lappland. Norrskenet dansade över himlen som gröna slöjor, och bergen reste sig blå och vita i fjärran. Akka berättade om Kebnekaise, högst av dem alla, och om hur gässens väg alltid leder hem igen. Nils kände hur något ändrades inuti: han ville inte längre plåga djuren; han ville hjälpa, vårda och minnas allt han sett.

När hösten kom vände flocken söderut. Nils längtade hem, men också efter att få vara människa igen. Tomtens ord ringde i hans huvud: Den som ändrar sitt hjärta, finner sin rätta storlek. Var det sant? Han fick snart veta.

En kylig dag landade de på Nils gård. Föräldrarna stod i köket, och Nils hörde talas om Mårten Gås – veckans festmåltid. De skulle slakta Mårten! Nils visste att han kunde gömma sig och kanske bli människa senare, men han tänkte på allt Mårten gjort för honom i skyn. Han sprang, så liten han var, rakt in i köket.

Med klar röst ropade han: Skona Mårten! Jag arbetar, jag hjälper, jag gör allt som behövs. Mamman stirrade, pappan tappade kniven. De trodde först att han var en tomte. Men i Nils ord hörde de något bekant – en ton av deras egen pojke.

Nils slet upp ladan, ledde ut Mårten i säkerhet och ställde sig framför sin vän. I samma ögonblick som han valde bort sin egen bekvämlighet för att rädda gåsen, kände han hur kroppen blev varm och drog ut på längden. Världen krympte inte längre – den blev lagom. Han stod där, som sig själv igen, med vindrufsig lugg och snälla ögon.

Föräldrarna sprang fram och höll om honom. Mårten fick stanna på gården, fet som en gås ska vara – men ingen rörde ett fjäderstrå. När våren kom hördes ett välbekant tutande i skyn. Akka kretsade med flocken, och Nils vinkade. Han mindes deras röster även om orden inte längre var lika tydliga. Men han bar resan inom sig: norrskenets dans, havens glitter, städernas brus och skogens viskningar.

Från den dagen var Nils inte längre den som retades. Han arbetade flitigt, hjälpte där han kunde och såg till att varje djur fick respekt. För han visste nu att den som reser långt, hittar hem i sitt hjärta.