Nattkod

Rummet var stilla och midnattsblått. Gardinen rörde sig som en långsam våg i det ljumma draget, och på golvet låg Mirás robot Bitt, liten som en brödburk och rund som en slät sten. Två blå dioder blinkade mjukt på dess panna, som om den drömde i korta, kloka glimtar. En svag surrning fyllde luften, samma trygga ton som när ett kylskåp håller vakt.

Mira låg vaken. Utanför fönstret hördes ett otåligt tjippande. Det var koltrasten i parken som aldrig brukade klaga. Hon satte sig upp, sköt isär gardinen och såg det: de nya smarta lyktorna i parkens allé lyste som mitt på dagen, fast klockan var långt efter läggdags. Ljuset var skarpt som en ojämn viskning, och runt lyktorna snurrade nattfjärilar som konfetti i fel färger.

Hon drog fram sin surfplatta och öppnade LjusLugna, den kommunala lamp-appen hennes klass hade fått testa. Skärmen blinkade och ett meddelande dök upp: Servern svarar inte. Festläget aktivt. Mira bet sig i läppen. Festläget var till midsommar, inte en tisdag i september. En liten chatruta frågade om hon ville skicka en felrapport, och hon skickade en, men någon måste ju sova i andra änden. Koltrasten tjippade igen, högre den här gången, som om den bad om nåd.

Hon klev ner på golvet. Bitt rullade över på sina magnetskor och vaknade med ett mjukt pip. Dess runda kropp skimrade till i takreflexen.

– Bitt, sa Mira lågmält. Lyktorna i parken vägrar släcka. Fåglarna kan inte komma till ro.

Bitt blinkade två gånger. Det betydde Jag lyssnar. En liten lucka öppnades på dess sida och ut vecklades en smal antenn, som ett nyfiket öra.

– Om vi bara kunde prata direkt med lampnätet, fortsatte Mira. Inte genom appen som somnat.

De tassade ut genom lägenheten, förbi en soffkant som luktade poppade majskorn och böcker. Katten Pixel följde efter på mjuka steg, en svart skugga med gula ögon som citronkärnor. Natten var stilla, bara asfalten knastrade svagt där daggens första pärlor hade lagt sig. När de kom in i parken kändes ljuset ännu starkare. Träden kastade blåvita skuggor över gruset, och bänkarna såg ut som rader av väntande valar.

– Vi provar närmast, sa Mira och gick fram till den första lyktan. En liten metallplåt under armaturen visade en stiliserad ek och texten Eken-01. Bitt hoppade upp, klickade fast med magneterna och bet sig fast som en tyst liten humla. En rad gröna löpande lampor började spela över dess kropp.

– Mesh-nät, mumlade Mira. Bra. Då bär lyktorna varandra.

Bitt gav ett lågt pip. På dess lilla display dök ett meddelande upp: Begränsad åtkomst. Svara på säkerhetsgåta.

– En gåta? viskade Mira och läste raden som rullade fram: Vem väcker natten att sova? Säg ordet som gren och näbb kan.

Hon höjde blicken. Uppe i eken satt koltrasten, fluffig och blankögd. Den sjöng inte sin dagvisa utan en kort, upprepad rytm: tre snabba ljud, en längre, sedan tystnad. Bitt blinkade i samma mönster, som om den spelade in melodin i ljus.

– Hör du, Bitt? sa Mira. Det är ett mönster. Den försöker berätta något.

En bit bort, i ett fönster, tändes en lampa. En äldre man i randig morgonrock och stora glasögon kikade ut. Det var Farbror Hektor, uppfinnaren som brukade komma till Kretsklubben och lära dem löda utan brända fingrar. Han såg dem, lyssnade, och log med ett igenkännande uttryck. En minut senare stod han i parkens kant, med en ficklampa som lös med varm bärnstensfärg.

– Ni också vaken, sa han mjukt. Jag hörde koltrasten klaga. Den brukar bara göra det när vi människor glömmer natten.

– Lampnätet kräver en gåta, sa Mira. Vi tror att svaret finns i fågelsången.

Hektor nickade, nöjd. – Jag och kommunen gjorde gåtan för att hindra bus, men jag lade in en rad om att lyssna. Teknik ska vilja lyssna. Vad säger vår lilla sånglärare?

De stod tysta. Koltrasten sjöng igen. Tre korta, en lång, paus. Bitt projicerade små punkter på sin display: prick prick prick, streck. Mira lät prickarna bli bokstäver i huvudet, som om alfabetet var ett pussel med magiska bitar.

– V … I … L … A, sa hon slutligen, långsamt och säkert. Vila.

Bitt blinkade i triumf. På displayen öppnades menyn, och Mira fick upp kontrollpanelen. Men reglaget för ljusstyrkan skakade och hoppade tillbaka till hundra procent, som en trotsig jojo.

– Festläget har fastnat, sa Hektor och satte på sig glasögonen ordentligt. Det står över allt. Vi måste ändra i koden.

Mira nickade. Hon hade skrivit kod som var snäll mot robotar tidigare: som väntade lite extra, som blinkade i mjuka rampor istället för blixtrar. Hon kopplade in sin platta med en kabel som såg ut som en tunn, silvergrå orm. Bitt viskade data i kablarna. På skärmen dansade rader av text, dova som nattsteg.

– Okej, sa Mira. Om klockan är senare än tjugoen, och om fågelsången är över den här volymen… då sänker vi ljuset till tjugo procent, långsamt, under tre minuter. Och om molnen kommer, tar vi ner det ännu mer. Vi låter lamporna andas.

Hon skrev. Bitt hummade godkännande och lät en liten ikon av en uggla dyka upp, som blinkade långsamt när koden blev snäll nog. Hektor böjde sig fram och pekade på en rad.

– Och lägg till att det här slår av festläget tills solen går upp. Annars tar musiken över igen.

Mira log, skrev in raden, och tryckte på spara. Sekunden som följde var så tyst att de hörde Pixel lägga sig i gräset och sucka. Sedan började ljuset i lyktorna ändras, inte som ett knapptryck, utan som någon som drar i en gardin. Skuggan blev mjuk. Bladet på eken glittrade silvergrönt istället för blått. Koltrasten tystnade mitt i en ton, rullade ihop sig till en liten sjungande knut, och stoppade näbben under vingen.

– Där, viskade Hektor. Teknik som lyssnar kan också viska.

De gick en runda genom parken och testade varje rad. Eken-01, Björk-02, Lönn-03. Alla svarade, alla lärde sig andas. Under en av lamporna satt kommunens lilla vädersensor, och Bitt gav den en vänlig puff, som om två apparater hälsade i förbifarten.

När de var klara lade Mira in en kommentar i koden: Nattläge skapat av Mira + Bitt + Hektor. Var snäll mot fåglar och ögon. Och hon skickade en uppdaterad rapport i appen: Problemet åtgärdat. Förslag: Låt systemet lyssna efter naturens signaler.

På vägen hem tassade Pixel framför dem, svansen högt. Hektor gäspade och sa att han skulle baka kanelbullar nästa kretskväll. Bitt rullade nära Mirás sko, och dess dioder blinkade i ett mönster som hon börjat känna igen. Lugn. Nöjd. Vän.

I sängen igen kände Mira hur ögonlocken blev tunga, som två små luckor som ville stänga sig. Ute i parken sjönk natten ner över grus och blad, inte som ett lock, utan som en filt. Lyktorna brann mjukt som honung. Koltrasten sov. Och i Mirás huvud flöt ett stilla band av ettor och nollor som förvandlades till eldflugor i en mörk skog.

Innan hon somnade tänkte hon en sista tanke: Att uppfinna är som att lyssna med fingrarna, och att koda är att skriva med hjärtat. När man låter teknik och natur hålla varandra i handen, då blir natten god för alla.