Nattens lilla karta

Under Lilos kudde låg ett vikt papper. Det var en karta. Små prickar visade en stig. Små ord låg som viskningar. Silverpölen. Sjungeken. Vindsbacken. Lilo kände hjärtat hoppa. Ett äventyr väntade.

Hon tog sin ryggsäck. Hon packade ett äpple, en varm tröja och en liten lykta. Lykta betyder lampa som lyser i mörker. Hon stoppade också ner sin kompass. En kompass visar väderstreck. Lilo viskade: Jag är modig och nyfiken.

I trädgården mötte hon en igelkott. Han hade mjuka taggar och snälla ögon. Jag heter Tagg, sa han. Jag kan lukta stigar. Får jag följa med? Lilo log. Självklart, min vän. De gick genom grinden. Natten var blå och mjuk. Gräset var svalt mot fötterna. En uggla hoade lugnt: ho-ho.

De kom till Silverpölen. Vattnet glittrade som glas. Stigen tog slut vid kanten. Stenarna låg långt isär. Lilo höll Taggs tass. Hon tände lyktan. Ljuset dansade mellan vass och skugga. Se, viskade Tagg. En smal bro av rötter. De smög över. Steg för steg. Långsamt och säkert. Vattnet viskade och skrattade.

På andra sidan reste sig Sjungeken. Eken var bred och klok. Löven susade som en sång. Lilo la handen mot barken. Kartan sa: Lyssna. Så Lilo och Tagg stod stilla. Eken sjöng mjukt: Tänk lugnt. Gå snällt. Hjälp det som fallit. Ett litet ekollon föll ner. Det glimmade som en nyckel. Ta mig, sa ekollonet utan ljud. Ni kommer att veta när.

Stigen klättrade upp mot Vindsbacken. Vinden var livlig och ren. Den rufsade Lilos hår. Den lekte med kartans hörn. Lilo band kartan med ett snöre. Hon höll Tagg i tassen. Snart hörde de ett litet pip. Det lät som en klocka och ett hjärta. I gräset låg en liten stjärna. Den blinkade svagt. Jag heter Stella, pep den. Jag föll ur himlen. Jag ritade kartan. Kan ni hjälpa mig hem?

Lilo nickade. Tagg reste sig stolt. Vi är modiga och snälla, sa han. Vi försöker. Ekolonet lyste varmare. Lilo höll upp det mot vinden. Eken sjöng igen, fast långt borta. Ett mjukt, lågt hummande. Eldflugor vaknade i gläntan. Små lampor flög fram. De formade en trappa av ljus. En stjärnstege, viskade Lilo. Vinden bar sången. Ljuset bar modet.

Stella tog ett steg upp. Sedan ett till. Hon blev lätt som en fjäder. Tack, viskade hon. Mod är att hjälpa. Snällhet är styrka. Hon blinkade en hälsning. På himlen tändes en bild. En liten igelkott och en ryggsäck i stjärnljus. Lilo log stort.

De gick hem i det milda mörkret. De åt äpplet i halva bitar. Tröttheten kom som en varm filt. Tagg rullade ihop sig vid busken. Lilo kröp ner i sängen. Kartan låg under kudden igen. Hon visste nu vad den sa. Var modig. Var vänlig. Hitta vägen med hjärtat. Natten sjöng stilla. Och allt var gott.