Näcken i kvarndammen

Det var en gång en mjölnare som bodde vid en kvarn med en djup damm. Han arbetade hårt, men mjölsäckarna blev allt tunnare och pengarna tog slut. En tidig morgon, när dimman låg tjock över vattnet, steg en blek gestalt upp ur dammen. Håret glimmade som våta sjögräs och ögonen var kalla som grön is.

“Jag är Näcken i kvarndammen,” viskade väsendet. “Ge mig det som just har fötts i ditt hus, så ska din kvarn aldrig stå still.”

Mjölnaren blev rädd och tänkte snabbt: kanske en kattunge, kanske ett litet lamm. I sin oro skrev han på löftet. Men när han kom hem hörde han ett nyfött barns gråt. Hans hustru hade just fött en son.

Då fylldes mjölnarens hjärta av sorg. Han blev rik, ja, säckarna svällde av mjöl och hjulet snurrade utan stopp, men glädje kände han inte. Han höll sin pojke borta från vattnet, varnade och vaktade, för han visste att dammen hade ett löfte att kräva.

Åren gick. Pojken blev lång och stark och lärde sig spåra djur i skogen. Han blev jägare och hade ett hjärta som slog varmt för rätt och fel. Han förlovade sig med en flicka från byn, och den dag de gifte sig fylldes kvarnen av musik och skratt.

När dansen var som gladast sade jägaren: “Jag vill bara skölja av dammet från vägen.” Han gick ner till kvarndammen. Just när han lutade sig över vattenytan, reste sig den bleka skepnaden. Ett kallt grepp tog hans hand. Vågen slog, och i ett ögonblick var han borta. Vattnet slöt sig igen, som om ingenting hänt.

Bruden sprang ut och ropade hans namn, men fick inget svar. Dag blev till natt, och natt till dag, och hennes tårar slutade inte. Hon sökte längs stränder och stigar, frågade fiskare och skogshuggare, men ingen visste. När hoppet brann som svagast mötte hon en gammal gumma i skogsbrynet. Kvinnan hade klart, klokt öga och bar en korg över armen.

“Jag vet vad vattnet har tagit,” sade gumman. “Men allt som tas kan sökas. Kom på tre fullmånenätter till kvarndammen. Jag ger dig tre gåvor: en gyllene kam, en gyllene flöjt och en gyllene spinnrock. Bruka dem väl.”

Den första fullmånenatten satte bruden sig vid dammens kant och drog den gyllene kammen genom håret. Tänderna gnistrade som små stjärnor. Vattnet, som alltid rörde sig oroat, blev stilla som glas. Från djupet steg Näcken upp, och bredvid honom syntes hennes man, blek men levande, som genom en dimma. Bruden sträckte ut handen – men en våg rullade emellan, och bilden sjönk.

Den andra fullmånenatten tog hon fram den gyllene flöjten. Hon spelade en mjuk melodi som hon brukade sjunga för sin älskade. Tonerna flöt ut över dammen och bar med sig minnen av varma händer och sommarens gräs. Åter öppnade vattnet sig, och jägaren stod närmare nu, med längtan i blicken. Men när hon reste sig för att nå honom, svepte Näcken sin arm över ytan. Allt försvann.

Den tredje fullmånenatten tog hon den gyllene spinnrocken. Hon satte sig och spann. Tråden lyste som månljus, och snurret sjöng som vinden i björkarna. Vattnet sjöd, brast – och ur det steg hennes man, nu så nära att hon kände hans andedräkt. Med ett rop slog hon armarna om honom och drog honom upp på stranden.

Men Näcken tjöt av raseri. Dammen välte över, och vattnet steg som en vägg. En mäktig våg bröt mellan dem och slet paret ur varandras händer. Två skummande strömmar rusade iväg åt olika håll, och när vattnet lade sig var stranden tom. Mannen och hustrun hade kastats långt bort från varandra.

Tiden gick. Hustrun drev i många dagar, ända tills en mild flod lade henne vid en fjärran by. Hon arbetade som vallflicka, vaktade gäss och getter, sov i en liten stuga och bar sin saknad som en dold låga. Ibland tog hon fram en liten melodi ur minnet och sjöng för djuren, så stilla att bara stjärnorna hörde.

Mannen kastades av vattnet djupt in i en mörk skog. En gammal skogvaktare fann honom utmattad vid en rotvälta. Han tog honom hem, gav honom bröd och arbete. Jägaren lärde sig skogens alla stigar, men när vinden ven över dammarna höjde han handen mot hjärtat och visste att något saknades. På kvällarna skar han en liten flöjt av hassel och lät en enda melodi sväva över gläntan – den melodi hans hustru brukade sjunga.

En marknadsdag många år senare drev vallflickan sina gäss genom en stad vid skogens kant. I bruset av röster och skrammel stannade hon plötsligt. Över torget steg en ton – mjuk och klar, som en tråd av silver i luft. Hjärtat slog till. Det var deras melodi.

Hon följde ljudet mellan bodarna tills hon kom till en man i jägarkläder som satt på en bänk med en hasselflöjt i handen. Håret var mörkare, blicken djupare, men det var han. Hon vågade knappt andas.

“Var lärde du den där visan?” frågade hon lågt.

“Av en dröm,” svarade han, och handen darrade lite. “Eller kanske av en röst som jag älskat och saknat. När jag spelar känns det som om världen blir hel, men jag vet inte varför.”

Då tog hon ton och sjöng texten som hörde till melodin, ord för ord, precis som den första sommaren de var tillsammans. Mannens ögon fylldes. Han reste sig, och de såg på varandra länge, tills allt som varit svartnade, och allt som var, blev klart.

De föll i varandras armar. Folk på torget stannade och log, som om solen tittat fram. Ingen damm, ingen våg och ingen blek hand kunde längre komma emellan dem. De reste hem tillsammans, och kvarnen, som en gång hade susat av falsk rikedom, fick nu snurra i hederlig takt. När de gick förbi dammen höll de varandras händer hårt, och vattnet var bara vatten.

Så höll de troget fast vid varandra alla dagar som följde. Och om vinden någon gång bar med sig en ensam ton, svarade en annan ton alltid i det varma köket vid kvarnen – två röster som hittat hem.