Mira var liten nog att gömma hela sin hand i mammas, men hennes gula stövlar lät stora och modiga när de klapprade över parkgången. Det var marknadsdag. Luften var full av skratt, och doften av nygräddade kanelbullar slingrade sig mellan stånden.

Ballonger i alla färger drog i snören som otåliga fiskares nappflöten. Flaggor fladdrade och ett litet band spelade en glad låt med fiol och trumma. Mamma log. – Titta, äpplen!

Mannen bakom äppelbordet hade en mossgrön mössa och ett stort, snällt skratt. – Prova en skiva, sa han. Mira bet i den knapriga skivan. Den smakade sol och socker.

Just då kom en vindpust, som om någon blåste genom ett jättesugrör. – Min keps! ropade en pojke i fisktröja. Den röda kepsen seglade upp, snurrade över gräset och landade pladask inne i hagen där gässen gick.

Gässen var stora och vita, med näbbar som orange morötter och fötter som ploppade i gräset. De tittade på kepsen. – Hss, sa en. – Honk, sa en annan. Pojken bet sig i läppen och hans ögon blev blanka.

– Oj då, sa någon. – Vi borde säga till personalen.

Mira kände hur hjärtat slog som en liten trumma i magen. Gässen var nästan lika höga som hennes mage. De stirrade med runda ögon. Hon kramade mammas fingrar. – Gäss kan nypas, sa en tant bekymrat. – Bäst att vänta.

Mamma satte sig på huk bredvid Mira. – Jag står här, sa hon lugnt. – Du behöver inte göra något. Men om du vill försöka, så försöker vi tillsammans.

Mira tittade på pojken i fisktröjan. Han hette Leo, stod det på namnlappen. – Min keps… viskade han. Det kändes som om en liten gnista tändes i Miras bröst. Hon svalde, nickade och räknade tyst. Ett. Två. Tre.

– Jag vill försöka, sa hon. Hon vände sig till äppelmannen. – Får jag låna den där långa borsten?

– Självklart! sa mannen. – Jag heter Rune. Den här är som en extra lång arm. Och gissa vad? Gäss gillar äpple. Ta några skivor.

Mira tog borsten i ena handen och några äppelskivor i den andra. Hon gick mot hagen. – Hej gäss, sa hon mjukt. – Jag heter Mira. Ni får äpple. Jag ska bara hämta Leos keps.

Den största gåsen, med blankvit fjäderdräkt, kom fram och sträckte på halsen. – Det där är nog Gullan, viskade Rune bakom henne. Gullan blinkade, en långsam blinkning, som om hon tänkte.

Mira höll ut en äppelskiva genom stängslet. – Varsågod, Gullan. Gåsen tog ett litet, försiktigt bett. De andra gässen knuffade nyfiket på varandra. Mira lade en skiva till lite längre bort. – Den är till er, sa hon. – Snälla, låt kepsen vara.

När gässen följde äpplet, sköt Mira försiktigt in borsten under kepsens skärm. Vindpusten fick flaggorna att fladdra till igen. Kepsen snurrade ett halvt varv och rullade mot en vattenbalja. – Ojojoj, viskade Mira, och stack ut tungan av koncentration.

– Heja, Mira! ropade någon mjukt. – Du kan, hördes en annan röst. Leo stod vid stängslet med händerna på rutnätet och hoppade lite på stället.

Borsten petade till, kepsen lyfte som en röd pannkaka. Gullan stannade och tittade, men Mira höll kvar sin lugna röst. – Här, Gullan, mer äpple, sa hon och släppte en skiva till. Gåsen knaprade nöjt.

Kepsen gled närmare stängslet. – Sträck dig, Leo, sa Mira. Han sträckte in fingrarna genom nätet. – Jag har den! ropade han när tyget nådde hans händer. Ett litet jubel spred sig som bubblor i luften. Någon klappade. Gässen tuggade vidare.

Gullan blinkade igen, nästan som en nick. Mira skrattade till. – Tack för att ni delade, sa hon till gässen. – Och hej då.

Mamma lade en hand på Miras axel. – Vilken fin idé med äpplena, sa hon. Rune lutade sig mot borsten. – Du var snäll och tydlig. Det tycker gässen om.

Mira kände något varmt i bröstet, som en liten sol som tände lampor i hela kroppen. Hon stoppade ett par äppelkärnor i fickan. – Det här är modfrön, viskade hon för sig själv.

Leo drog kepsen på huvudet igen. – Tack, Mira! sa han och log så stort att fiskarna på tröjan nästan simmade.

– Varsågod, sa Mira. Hennes stövlar klapprade igen när hon och mamma gick vidare mellan stånden. De vinkade åt Rune och åt gässen. Gullan svarade med ett mjukt honk, och allting kändes klart och ljust och lite större inuti.

Miras steg lät extra modiga.