Miras blå nyckel

Mira var en liten häxlärling. Hennes hatt var mjuk och sned. Hon bodde vid en sjö som glittrade i månljus. En kväll hittade hon en nyckel på stranden. Den var blå som himlen efter regn och skimrade svagt (glänste mjukt).

Nyckeln hummade i hennes hand. Den lät som en katt som spinner. Krumelur, hennes randiga katt, strök kring hennes ben och sa mjau. Ugglan Ull blinkade från en gren och hoade försiktigt. Ullets fjädrar var fluffiga (mjuka och lätta) som moln.

Mira höll upp nyckeln. Den gav en liten ton. Tonen pekade som en pil. Den sa nästan följ mig. Mira nickade. Hon tog sin lilla väska och en ficklykta. De gick genom trädgården som doftade mynta och äpple.

Stigen var mjuk av mossa. Mossa är som en grön kudde på marken. Vinden susade (lät svagt) mellan löven. Krumelur gick först och svansen ringlade som ett frågetecken. Ugglan Ull flög ovanför och höll vakt.

Plötsligt såg de ett silvrigt band i luften. Det var som en tråd av ljus. Tråden ledde till en stor ek. I stammen fanns en liten dörr. Dörren sov. Låset såg ut som en liten måne.

Nyckeln blev varm i Miras hand. Hon viskade en snäll ramsa. Bim bam blå, lilla dörr, vakna nu. Dörren gäspade. Den öppnade sig med ett klick som lät som en puss.

Inne väntade Drömkammaren. Luften luktade vanilj och natt. Burkar svävade i rader. I dem fanns bilder, sånger och små skratt. Ett ord som lyste sa lugn (känna sig trygg och stilla). Ett annat ord var mod (våga fast man är lite rädd).

En liten figur kom fram. Det var Gubben Glimmer. Han hade en rock av stjärnstoft. Tack, sa han. En vaggvisa har gått vilse. Den är till ett barn med en nalle som heter Snuff. Kan du hjälpa mig?

Mira lyssnade noga. Hon hörde ett tyst snyft bakom en hylla. Där fladdrade en fjäril av ton. Den var blå och darrig. Mira räckte fram sin hand. Hon sa mjuka ord. Mjuka ord är ord som kramar. Fjärilen landade och blev en melodi.

Tillsammans bar de melodin till rätt burk. På burken satt en liten etikett. Där stod Snuff. Mira sjöng lite och la in tonen. Burken glödde. Gubben Glimmer log och gav Mira en talisman (lyckobringare), en liten stjärna att hänga över sängen.

När de gick ut somnade dörren igen. Nyckeln slutade hummandet och blev sval. Den ville nu stanna hos Mira. Den hade valt henne. Krumelur spann. Ugglan Ull hoade ett godnatthoo.

Hemma kröp Mira ner i sin säng. Hon hängde stjärnan så den lyste mjukt. Vinden viskade god natt. Sjön blänkte stilla. Mira log. Hon visste nu att nyfikenhet plus snällhet öppnar hemliga dörrar. Och att även en liten röst kan trösta en stor natt.

Hon slöt ögonen. Krumelur la sig vid hennes fötter. Ugglan höll vakt i fönstret. Drömkammaren var trygg. Och någonstans, långt borta, somnade Snuff till Miras blå vaggvisa.