Mira låg i sin säng. Den var mjuk som ett moln. Hon höll sin nalle Rufus i famnen. Nallen hade en liten rymddräkt. När Mira blundade, förvandlades sängen till en raket som hette Stjärnstrimman.

Fem, fyra, tre, två, ett. Tänd motorerna! Vrooom! De lyfte tyst genom natten. En raket är ett snabbt rymdfordon. Den flyger högt, högre än molnen.

Mira hade en hjälm på sig. En hjälm skyddar huvudet. Runt henne blinkade stjärnor – en stjärna är en brinnande sol långt borta. De gled förbi blåa planeter och gula ringar. De såg en komet, en snöig sten som flyger med en lång svans. Långt borta glittrade en galax, en stor familj av stjärnor.

Stjärnstrimman viskade: ”Vi närmar oss Lila-Lila. Det är en snäll planet.” Mira log. Hon tryckte på den lilla vänknappen. Dörren öppnades mjukt. Luften doftade av violett och vanilj.

På marken hoppade en liten varelse. Den var rund som en boll och lyste svagt. ”Hej”, sa den. ”Jag heter Lumo.” Lumo hade två små antenner – antenner är små känselspröt som känner av saker. Lumo såg orolig ut. ”Min nattlampa är borta. Jag blir trygg av den när jag ska sova.”

”Vi hjälper dig”, sa Mira. Det är modigt att be om hjälp – mod betyder att våga när det känns pirrigt. De flöt lätt över marken. Tyngdlös betyder att man är nästan utan tyngd. De tittade bakom stenar och under blanka månblad. De räknade stjärnor som små sandkorn.

Plötsligt prasslade himlen. En svärm av meteorer dansade förbi – meteorer kallas också stjärnfall. De susade men gjorde ingen skada. Mira tog ett lugnt andetag. ”Vi flyger runt dem”, sa hon. Hon styrde Stjärnstrimman i mjuka bågar. Rufus höll tassen mot fönstret och fnissade.

”Där!” ropade Lumo. Bakom en månbuske lyste något varmt och gult. Det var nattlampan, en liten stjärtlanterna med ett vänligt sken. ”Tack, tack, tack!” sa Lumo och snurrade runt. Som tack gav Lumo ett paket stjärnfrön. Stjärnfrön kan planteras i himlen. När de växer upp bildar de bilder av ljus. En konstellation är en bild av stjärnor.

Mira och Lumo utsåg en plats i himlen. De öppnade fönstret och strödde ut fröna. De ritade en sovande björn på himlen. Björnen blinkade långsamt. ”När vi hjälper andra lyser natten lite mer”, viskade Mira. Lumo nickade och gäspade.

”Det är dags att sova”, sa Stjärnstrimman mjukt. Mira kramade Lumo hejdå. ”Godnatt, lilla planet. Sov gott”, sa hon. De flög hem genom stjärnvägen. Kometer vinkade med sina svansar. Galaxen glittrade som en glittrig sjal.

Sängen landade tyst i Miras rum. Hon lade hjälmen på stolen och bäddade in Rufus. Hon viskade sina nya ord: raket, komet, galax, konstellation. ”Jag minns dem imorgon”, tänkte hon. ”Nyfikenhet är som en lampa i mörkret”, sa hon, ”den lyser vägen.” Mira blundade. Långt där ute blinkade den sovande björnen. Godnatt, rymden. Godnatt, Mira.