Min vän Toby

Lily hade ljusröda stövlar och en ryggsäck formad som en jordgubbe. Toby var hennes hund. Han var mjuk och guldig, med öron som hängde som varma pannkakor och en svans som målade glada mönster i luften. När Lily gick patt-patt längs trottoaren, gick Toby patt-patt bredvid henne. Han höll sig nära, som en vänlig, pälsig skugga.

"Redo för torget?" frågade pappa och skramlade med nycklarna.

"Redo!" sa Lily. Toby gav ett litet vov och satte sig stolt. Han bar sin blå bandana på speciella utflykter.

Bondetorget var livligt och ljust. Tält fladdrade, lätta melodier ljöd och luften doftade som varmt bröd och söta persikor. Lily vinkade till blomtanten. Toby sniffade bakade pajer och nickade hej till en liten hund med prickig päls. Folk log åt Toby för att han tassade så mjukt och hade så artiga ögon.

"Stanna hos mig," viskade Lily och klappade Tobys rygg. Toby lutade sig mot hennes ben. Det gjorde han alltid.

Pappa pekade på ett bord med knapriga morötter och runda tomater. "Vi tar dessa," sa han. "Lily, du och Toby kan titta på solrosorna precis här." Han visade dem ett stort fält med ljusgula blommor, som ett hav av soliga ansikten.

Lily tog ett steg åt vänster. En bubbla flöt förbi, skimrande med alla regnbågens färger. Hon tog två steg, sedan tre. Bubblan studsade och dansade.

Poff!

Lily blinkade. Bubblan var borta. Hon vände sig om och tittade upp. Folkmassan kändes lång, som en skog av ben. Hon kunde inte se pappas blå keps. Magen gjorde en liten volt.

"Toby?" sa Lily, mycket liten.

Toby var redan där, varm och stadig mot hennes sida. Han satte sig och tittade upp på henne med lugna bruna ögon, som för att säga: Jag är här.

"Låt oss hitta pappa," sa Lily. Rösten var lite skakig.

Toby reste sig. Han sniffade med sin kloka nos, tittade åt vänster, sedan åt höger. Han drog inte. Han tog ett försiktigt steg och väntade. Lily lade handen på hans blå bandana och tog ett modigt andetag.

Tillsammans rörde de sig genom torget, långsamt och säkert. Toby banade små vägar mellan människorna, som en båt i en livlig damm. Han stannade vid en pöl så Lily kunde kliva runt den. Han pausade vid en stapel gröna äpplen och tassade försiktigt förbi så tornet inte rasade. Han tittade bakåt igen och igen – Är du med mig? – och Lily nickade – Ja, jag är.

De passerade en dam som spelade fiol. De passerade ett stånd med honungsburkar som lyste som små solar. Tobys nos ryckte till. Han tittade mot en plats där luften doftade som pappas tvål och hörde ett bekant kling-kling.

Han skyndade lite till och stannade sedan, viftade som en liten kvast. Där var pappas skor – gula med solrossnören. Toby gav ett glatt pust.

"Lily! Toby!" Pappa knäböjde och svepte in dem i en kram. "Där är ni!"

Lily tryckte ansiktet mot pappas skjorta. "Toby hjälpte mig," sa hon. "Han stannade."

Pappa kliade Toby bakom öronen. "God vän," sa han. Toby slöt ögonen och lutade sig in i klappningen, nöjd från nos till svans.

De handlade klart tillsammans. Lily plockade ut den längsta moroten. Toby sniffade den och viftade. En liten pojke i grön mössa gick förbi, snyftande.

"Min kanin," viskade pojken. "Jag tappade honom."

Tobys öron spetsades till. Han trippade fram till druvbordet, sedan hukade han lågt. Under kanten kikade ett mjukt grått öra fram. Toby tog försiktigt gosedjurskaninen och lade den vid pojkens fötter.

"Min kanin!" skrattade pojken. "Tack, hund!"

Toby viftade en gång som för att säga: Varsågod.

På en solig bänk bredde pappa ut en liten picknick. Lily bet i en persika. Saften rann nerför hakan. Toby vilade huvudet på hennes knä och blinkade långsamma, lyckliga blinkningar.

"Du är min vän, Toby," sa Lily. "Du stannar, och jag stannar."

Tobys svans dunkade, mjukt och säkert. Det var det bästa med Toby. Han behövde inte många ord. Han stannade. Han lyssnade. Han ledde när Lily kände sig liten och följde när hon kände sig modig.

På vägen hem delade Lily små morotsrondeller med Toby – knas, knas. Trottoaren lyste varm. Toby trippade tätt bredvid henne, stadig som solsken. Och Lily visste att vart än hennes äventyr tog henne – förbi bubblor, blommor och livliga, livliga människor – skulle Toby vara precis där, en mild, guldig skugga med en ljusblå bandana och ett hjärta som alltid sa: Jag är här.