Skogen somnar långsamt. Luften blir sval och stilla. Månen kliver upp som en mjuk lampa. Lilla räven Runa tittar ut ur sin lya. Hon gillar natten, men hon är också lite rädd.

Vid gläntan hittar Runa en glasburk. Inuti lyser små lysmaskar. De glimmar som små lyktor. Runa viskar hej. Lysmaskarna blinkar tillbaka, vänligt och försiktigt.

Runa lyfter burken. Den känns varm i tassarna. Hon bestämmer sig. Hon ska gå på en liten månskensfärd. Hon vill lära sig nattens ord och nattens ljud.

Plötsligt hörs ett prassel. Ett piggt litet ansikte tittar fram. Det är Ivar, en igelkott. Hans taggar är vassa, men hans röst är mjuk.

Jag tappade min stig när skymningen kom, säger Ivar. Kan du hjälpa mig hem? Runa nickar. Vi går tillsammans, säger hon. Burken lyser upp deras väg. Ljuset är varmt och snällt.

Från en gren ropar Ugglan Uma. Hoo, hoo. Jag ser bra i mörkret, säger hon. Jag kan visa en säker väg. De följer Uma. Hennes vingslag är tysta. Vingslag betyder mjuka rörelser i luften.

De går över mossa. Mossan är mjuk och grön. Dagg glittrar på bladen. Dagg är kalla, små droppar. En smal bäck porlar. Vattnet säger plask.

På en sten sitter Snigeln Silke. Hennes hus glänser. Hon ler långsamt. Jag är tålmodig, säger Silke. Tålmodig betyder att vänta lugnt. Får jag följa en bit? Självklart, säger Runa.

Skuggor dansar mellan granarna. Runa känner sitt hjärta dunka. Hon stannar. Hon tar en djup och lugn andning. Mod kan vara små steg, tänker hon. Skuggan vid stigen är bara en snäll älg som tuggar löv. Älgen nickar och säger god natt.

Till slut kommer de till en lövhög vid en sten. Här bor jag, säger Ivar. Här är min lilla port. Han skiner av glädje. Tack för ljuset och sällskapet. Han bjuder på blåbär. De smakar sött och friskt.

De sätter sig på en stubbe en stund. De lyssnar på nattens musik. Sus i träden. Prassel i gräset. Plask i bäcken. Orden är små skatter, tänker Runa. De gör natten mjuk.

Lysmaskarna blinkar långsammare nu. De är trötta. Runa öppnar burkens lock. Tack för ert ljus, viskar hon. Lysmaskarna kryper ner i gräset. De lyser som små stjärnor mellan stråna.

Runa går hem med Uma. Silke vilar under en bladkant. Runa kryper in i sin lya. Hon rullar ihop sig till en varm boll. Månen vakar över skogen.

Runa blinkar sömnigt. Hon är inte lika rädd längre. Hon vet att ljus kan vara en vän. Hon vet att vänner visar vägen. Natten är stor, men också snäll. God natt, lilla skog.