Nia älskade äventyr. En lugn natt var himlen mörkblå och full av silverstjärnor. Nia packade sin lilla ryggsäck. Hon lade i en kompass (ett verktyg som pekar norrut), en lykta (ett ljus du bär), och en mjuk filt. Hon var redo för en mild, modig resa.

På sin veranda fladdrade något vid hennes tår. Det var en papperskarta! Den glittrade i månskenet som ett fiskfjäll. En silverlinje krökte sig över den till en liten teckning av en blomma. Bredvid den stod prydliga bokstäver: Månblommeängen. Nia log. Hon hade aldrig sett en månblomma förut. Hon ville utforska.

Nia steg in i den tysta trädgården. Luften luktade mynta och våt jord. Syrsor sjöng. En kanin dök upp från det höga gräset. Hans öron var långa och sladdriga. "Jag heter Pip," verkade han säga med ett hopp och en ryck. Nia fnittrade. "Kom med mig, Pip." Tillsammans följde de den lysande linjen på kartan mot horisonten (där himlen verkar möta marken).

De nådde en liten bäck. Den bubblade och sjöng. Strömmen (rörligt vatten) drog i flytande löv. Nia satte lyktan på en sten. Hon hittade släta stenar och gjorde en liten stig. Steg, steg, steg. Pip balanserade med försiktiga tassar. Nia sträckte ut sin hand. De korsade tillsammans. Modiga, men försiktiga.

Stigen ledde in i träden. Natten kändes större där. Löv gjorde mjuka, hemliga ljud. "Viska" betyder att tala mycket lågt, och träden viskade. Nia tog ett djupt andetag. Hon lyfte sin lykta. Skuggorna dansade, men förblev vänliga. En blåfågel svepte ner till dem. "Jag heter Bree," kvittrade hennes sång. Bree flög före och cirklade tillbaka, som en liten guide. I tystnaden hörde Nia ett eko (ett ljud som studsar tillbaka) av sitt eget mjuka nynnande.

En liten igelkott hade trasslat in sig i en ranka. "Åh!" sa Nia. Pip höll rankan med tänderna. Bree drog i den lösa änden. Nia lindade försiktigt loss den lilla vännen. "Tack," pipade igelkotten och blinkade sömniga ögon. Lagarbete gjorde det svåra enkelt.

Eldflugor drev från ormbunkarna och gav ett flimmer (ett litet, mjukt ljus). Deras ljus guppade som små båtar. De flöt före, och kartans silverlinje ljusnade. Nia, Pip och Bree följde det lysande spåret tills träden öppnade sig som en gardin.

Där var den: Månblommeängen. De runda knopparna var tätt stängda, som små nävar. Kartan hade en anteckning till: Sjung och vänta. Nia log. Hon sjöng en långsam, varm sång. Bree lade till höga toner som stjärnor. Pip trummade en mild takt. De väntade med lugna hjärtan.

En efter en vecklade knopparna ut sig. Kronblad öppnades som gäspningar. Månblommor lyste vita och mjuka, och luften fylldes med en söt doft, som honung och mjölk. Ängen suckade. Nia tittade tyst. Hon plockade inte blommorna. Ett enskilt kronblad drev ner, en gåva från natten. Hon fångade det på sin handflata.

"Modig," viskade Nia, "betyder att prova nya saker med omsorg." Pips öron slappnade av. Bree stoppade sitt huvud under en vinge.

De följde kompassen tillbaka hem. Stjärnorna blinkade god natt. Nia smög i säng med kronbladet och kartan under kudden. Hon kände sig trygg. Hon kände sig stolt. Hon slöt sina ögon, och hennes drömmar blomstrade som månblommor, ljusa och milda i mörkret.