Det var en gång en kung som blev så sjuk att ingen läkare kunde hjälpa honom. I hela riket viskade man att bara Livets vatten – en enda klunk – kunde rädda hans liv.

Kungen hade tre söner. Den äldste sade: "Jag ska hitta det." Han red iväg och kom till ett bergspass där en liten dvärg stod på stigen. "Vart rider du?" frågade dvärgen. Prinsens röst var hård: "Det angår inte dig!" Då vred sig stigarna, klipporna slöt sig, och den äldste prinsen fastnade i en trång ravin.

Den mellersta prinsen red senare samma väg, mötte samma dvärg och svarade lika otrevligt. Också han fångades mellan bergen och kunde varken framåt eller tillbaka.

Till sist red den yngste prinsen ut. När dvärgen frågade vart han skulle, steg prinsen av hästen, bugade och sade: "Min far är sjuk. Jag letar efter Livets vatten. Kanske vet du råd?" Dvärgen log. "För att du talade vänligt, ska jag hjälpa dig. Fjärran står ett förtrollat slott. Här är en järnstav – slå tre gånger på den tunga järnporten så öppnas den. Just innanför ligger två lejon och sover. Ge dem varsitt bröd så låter de dig passera. I stora salen ser du ett bord, och på det ett svärd och ett bröd. Ta dem – de ska hjälpa dig på vägen. Men dröj inte! När klockan slår tolv öppnas slottets trädgård, och då springer källan fram. Du har till klockan ett på dig att fylla din flaska med Livets vatten. Blir du kvar längre, stängs allt och blir sten igen. Och när du går härifrån, kom då tillbaka hit – jag ska visa dig hur du friar dina bröder."

Prinsen tackade, red till slottet och gjorde som dvärgen sagt. Porten gav med sig, lejonen fick bröd och morrade inte. I salen låg ett glänsande svärd och ett gyllene bröd – han stoppade dem i sin väska. I en kammare såg han en prinsessa sova, blek som snö. När han rörde vid hennes hand slog hon upp ögonen. "Min förtrollning är bruten," viskade hon. "Kom tillbaka om ett år och en dag. Den som redde mig ur sömnen ska bli min make." Hon gav honom en ring att bära som tecken.

När klockan slog tolv fann prinsen trädgården. Tre källor sprang plötsligt upp ur marken och glittrade i månskenet. Han fyllde sin flaska tills den var bräddfull och skyndade ut. Just när han passerade porten slog klockan ett, och slottet blev lika tyst som sten igen.

Han red tillbaka till dvärgen. Dvärgen räckte honom staven. "Slå berget tre gånger så öppnar det sig för var och en du vill fria." Prinsen gjorde så, och ur ravinen klev hans bröder, sura och skamsna. "Jag har Livets vatten!" sade den yngste. Avund tände sig i de äldres ögon, men de dolde den med leenden.

På vägen hem kom bröderna till en stad där folket grät: fiender stod utanför murarna. Den yngste prinsen drog fram svärdet från slottet. "Det svärd som hålls av en rättvis hand vinner varje strid," sade han och lämnade det till stadens kapten. Fienderna drevs på flykten, och invånarna ropade: "Om du någonsin behöver oss, kalla!" Vid nästa stad var magasinen tomma och barnen hungriga. Prinsen bröt en bit av det gyllene brödet – och brödet blev helt igen. Han gav det till folket. "Det här brödet tar aldrig slut. Dela det rättvist." De tackade och lovade sin hjälp om han någonsin skulle behöva den.

Men avunden hade vuxit i de äldres hjärtan. En natt, när den yngste sov, hällde de ut Livets vatten och fyllde hans flaska med saltvatten från havet. Själva tog de den riktiga flaskan och red hem i förväg.

Hemma stod den sjuke kungen svag som ett barn. Den äldste och den mellersta trädde fram med stora ord: "Vi har hämtat Livets vatten!" Kungen drack – men hans ansikte bleknade, och han blev sämre. "Det här var inte Livets vatten," stönade han.

Då kom den yngste prinsen in i salen. "Far, här är vattnet jag riskat livet för," sade han och räckte fram sin flaska – fast han anade inte vad bröderna gjort. Kungen tog en liten klunk. I samma stund blev hans blick klarare, hans kinder fick färg, och han reste sig från sängen. "Jag lever!" ropade han och omfamnade sin yngste son.

Bröderna teg, men deras ögon brann av skam och ilska. De vågade inte säga ett ord om bytet. Kungen ville genast belöna den yngste, men prinsen mindes prinsessan i det förtrollade slottet. "Far," sade han, "jag gav ett löfte. Om ett år och en dag ska jag återvända till den prinsessa jag väckte."

Ryktet om prinsens mod nådde snart prinsessans land. För att känna igen den rätte lät hon lägga en väg av rent guld från skogens kant fram till sitt slott. "Den som rider mitt på den gyllene vägen och inte skäms för att lämna spår, det är den sanne hjälten," sade hon.

När året nästan gått, red den äldste i hemlighet dit. "Jag vill ha en drottning," muttrade han, och för att inte "förstöra" guldet smög han längs diket bredvid vägen. När han kom fram sade prinsessan: "Du är inte den rätte. Vänd om." Dagen därpå gjorde den mellersta likadant och fick samma svar.

Till sist kom den yngste prinsen. Han mindes inte guldet – bara sitt löfte. Han red rakt fram över den gyllene vägen. När han stannade framför trappan log prinsessan. "Det var du," sade hon och höll fram sin hand. Ringen på hans finger blänkte, och hela hovet jublade. Bröllopet stod med musik och glädje.

Nu reste prinsen och prinsessan till den gamle kungen. De städer som prinsen hjälpt kom också för att hylla honom: "Han räddade oss från hunger och krig!" berättade de. Kungen, frisk och stark, hörde allt och förstod hur allt gått till. De två äldre bröderna föll på knä och bad om förlåtelse för sitt svek. Kungen tog sin yngste son i famnen och sade: "Det var ditt mod, din vänlighet och din ärlighet som gav mig livet tillbaka. Du ska ärva kronan när min tid är ute."

Så levde de lyckliga. Den yngste prinsen regerade klokt, prinsessan stod vid hans sida, och när någon ropade efter hjälp mindes han alltid dvärgens ord och den natt då Livets vatten sprang fram i månskenet.