Linn och Lilldraken

Linn gick över ängen där smörblommorna gungade mjukt. Plötsligt pep det från hallonbusken. Ur bladen tittade ett litet huvud fram, blått och fjälligt, med en knorrig svans.

– Hej, sa Linn försiktigt.

– Fnurr, svarade den lilla draken. Jag heter Fnurra. Min varma andning är borta. Utan den kan jag inte ta hem Blåflammans frö till vårt rike.

Fnurra nös. Små gnistor puffade ut och luktade kanel. Men de var svaga och rann som vatten.

– Var är ditt rike? frågade Linn.

– Ljusängen, sa Fnurra och pekade med svansen. Porten öppnas bara för snälla steg.

Linn tog av sig sina röda stövlar och gick barfota. De kittlande grässtråna viskade hej. Framför dem stod en stor maskros, hög som en flaggstång. När Linn blåste allt hon kunde, snurrade fröbollarna och ritade en glittrande dörr i luften.

De steg igenom. Luften smakade sockerpärlor. Träden var som gröna paraplyer, och fjärilar flög som målade blad. Längst bort reste sig Sjungande Berget. På toppen, sa Fnurra, skulle fröet vakna och ge färg åt hela Ljusängen.

– Då går vi! sa Linn.

Först kom de till Bubbliga Skogen. Bärnstensfärgade bubblor poppade runt dem. En mjuk jätte låg och vilade med hakan på en sten. Hans mossa var tjock och grön som en filt.

– Jag heter Mjukis, mullrade han vänligt. Vart ska ni?

– Till Sjungande Berget med Blåflammans frö, sa Fnurra.

– Då behöver ni detta, sa Mjukis och plockade ett litet glittrande fjäll ur sin mossa. Det tappade du nog, lille vän.

Fnurra satte fjället på magen. Poff! Ett varmt sus spred sig. Hans andning blev gyllene och mjuk, som en brasa som just vaknat.

– Tack, sa Fnurra och blåste en liten varm virvel som gjorde bubblorna till glada såpbjörnsvänner.

De fortsatte till Spegelån, där vattnet var klart som glas. En sjöälva steg upp på en näckros, med droppar i håret som små prismor.

– Jag heter Pling, klirrade hon. Ån speglar det du känner. Om ni skrattar, bär den er.

Linn kittlade Fnurra under vingen. De skrattade så det bubblade. Ån fnissade tillbaka och lyfte dem på en stor näckros som gled lätt som en dröm. På andra sidan vinkade Pling och kastade en snäcka som lät som en liten klocka.

Stigen blev brantare och fylld av Fjäderstenar som hoppade när man klev på dem. Uppe vid en port av solgula blomblad satt en gripunge och putsade sina örnfjädrar.

– Jag heter Gry, pep den. Vad har ni med er?

– Ett frö som ska vakna, sa Linn och höll fram den lilla nötbruna kapseln i sin hand.

– Får jag smaka en historia? sa Gry och log.

Linn berättade om sina röda stövlar, hur de plaskat i regnpölar och trampat hemliga stigar i hennes trädgård. Gry blundade lyckligt, ruskade på lejonstjärten och öppnade porten.

På toppen av Sjungande Berget doftade luften av nybakade pannkakor. Berget hummade lågt, som om det väntade. Fnurra la fröet i en liten grop. Han tog ett djupt andetag och blåste sin varma, snälla andning.

Fröet glimmade. Det sprack som en blå safir som ler. Ur jorden sköt en blomma upp, hög och ljus, med kronblad som flammande vågor. Färger rullade ner över dalen: blått som bär, grönt som mossa, gult som skratt.

Fjärilarna fick sina mönster tillbaka. Träden applåderade med löven. Pling dansade i en virvel av vattendroppar. Mjukis låg på rygg och lät humlor landa på magen.

– Det är vaken, viskade Fnurra. Ljusängen tackar.

Gry gav Linn en mjuk fjäder.

– För dina stövlar, sa hon. Eller för dina barfota steg.

Fnurra nosade Lins hand.

– Vill du se Ljusängen igen, kom bara och blåsa på den stora maskrosen.

Linn log. Hon visste vägen nu. När de klev ut på hennes äng igen, gungade smörblommorna ännu gladare. I fickan låg fjädern och snäckan. De lät som vänskap när de rörde vid varandra.

– Hej då så länge, sa Linn.

– Hej då så snart, pep Fnurra och pirrade som en solvarm katt.

Och ängen fortsatte att gunga, som om den mindes en sång.