Lillebrors segelfärd

Det var en stilla morgon vid havet. Lillebror stod på bryggan med sin lilla segelbåt. Seglet var vitt som ett moln, och vattnet låg blankt och blått. "Får jag segla en liten stund, mamma? Bara längs stranden?" frågade han.

Mamma nickade och log. "Segla försiktigt och håll dig nära land," sa hon och knöt hans sjal runt halsen. "Hälsa till måsarna!" Lillebror nickade, hoppade i båten och lät den glida ut.

Västanvinden blåste mjukt i seglet. Det susade som när någon viskar hemligheter. "Tack, snälla vind," sa Lillebror och styrde mot de små kobbarna. På en sten stod Herr Måsen med sin gula näbb. "Kraa! Vart ska du segla, lille vän?" skrek han.

"Jag ska bara segla en bit och titta på allt fint," svarade Lillebror. Tärnorna dök och snurrade som små vita pilar. En säl stack upp sitt runda huvud och blinkade. "Här är det lugnt, håll dig i lä bakom klipporna," verkade den säga.

Lillebror seglade förbi en ö med mjuka tallar. Doften av tjära och solvärmd gran nådde honom. Två fiskargubbar satt vid sin båt och lagade nät. "God dag, Lillebror!" ropade de. "Vill du ha en bit smörgås?" Lillebror lade till, tackade och åt en liten stund. De pekade ut en smal passage mellan stenar. "Segla där, så går det bra."

Vid nästa kobbe stod en fyr, hög och vit som ett ljus. Lillebror stirrade upp mot den. Det kändes tryggt att den fanns där. Precis då drog ett grått moln in. Vinden vaknade till liv och plaskade på vågorna. "Oj," sa Lillebror tyst. "Nu måste jag vara modig och klok."

Han mindes mammas ord och höll sig nära stranden. Han styrde bakom en klippa där vattnet var lugnare. "Bra gjort," viskade vinden, inte lika busig nu. Regnet prickade seglet, men bara en liten stund. Snart sprack molnet upp och ett randigt ljus föll över havet. En regnbåge växte fram, mjuk och färgglad.

Lillebror seglade vidare. Han passerade näckrosor som var som små solar på vattnet. En liten groda kväkte från bladkanten. "Kväk, kväk!" Lillebror skrattade och vinkade. Han såg små stigar av skum där vågorna nyss sprungit. Allt kändes stort och ändå vänligt.

När solen började luta mot kvällen, tänkte han på mamma. "Nu styr jag hem," sa han bestämt. Vinden hjälpte honom. Den fyllde seglet lagom mycket, precis som en vän som håller en dörr öppen. Herr Måsen ropade från sin sten: "Kraa! Hemåt, hemåt!" och tärnorna följde en liten bit, som eskort.

Bryggan kom närmare. Mamma stod där, med förklädet knutet och en hand över ögonen för att skugga mot solen. Hennes blick letade efter en liten vit segeltråd på vattnet. När hon såg honom, vinkade hon stort.

"Här är jag!" ropade Lillebror och lät båten smyga in mot stegen. Mamma tog emot tampen och drog honom nära. "Min duktiga seglare," sa hon och kramade honom varmt. "Du höll dig nära land och hittade lä. Du lyssnade på havet."

Lillebror nickade. "Vinden viskade, sälen blinkade, och fyren stod vakt. Jag såg en regnbåge, mamma!" Hans ögon glittrade som vågor i sol.

De bar upp båten tillsammans och lade den på plats. Havet suckade nöjt, som om det också sa godnatt. På långt håll ropade måsarna mjukt. Vinden somnade i tallens krona.

Den kvällen drack de varm choklad vid köksbordet. Lillebror berättade om alla han mött: Herr Måsen, tärnorna, fiskarna och sälen. Mamma log och lyssnade. "Imorgon kan vi segla igen," sa hon, "om vädret vill vara snällt." Lillebror gäspade och nickade. Han tänkte på seglet som ett vitt moln och havet som en blå filt.

Och när han somnade, susade det ännu i örat: en liten viskning från västanvinden, en hälsning från havet som alltid väntar – vid bryggan, nära land.