Lilla Raketen

Det var läggdags. Saga bäddade ner sin nalle och tittade ut genom fönstret. Stjärnorna glittrade som små lampor. På hyllan stod hennes leksak, Lilla Raketen. Den blinkade mjukt. Saga log. Hon tog på sin mjuka astronautmössa.

Bredvid henne spann robotkatten Pixel. Pixel hade silversvans och runda, gula ögon. Klick, sa Pixel. Är du redo? Saga nickade. Fem, fyra, tre, två, ett! Lilla Raketen hummade och lyfte.

De flög förbi månen, som såg ut som en ost med hål. Saga kände sig lätt. Hon var tyngdlös. Det betyder att kroppen känns som en fjäder. De svävade i sin lilla kapsel. En kapsel är ett litet rymdrum.

Stjärnor blinkade. En komet susade förbi. En komet är en snöig sten som brinner när den närmar sig solen. Ljudet var som en viskning. Sssssh.

Snart såg de en liten blå planet med prickar. Prickarna lyste som nattlampor. Låt oss landa, viskade Saga. Lilla Raketen nuddade marken mjukt. Marken var elastisk, som en studsmatta. Pixel fnissade och gjorde en liten volt.

Ur ett stenhus kom någon med mjuk, grön hud och två skimrande antenner. Hej, sa Saga. Jag heter Saga. Det här är Pixel. Varelsen log försiktigt. Jag är Viri, sa den. Viri såg både nyfiken och lite ledsen ut.

Varför är du ledsen? frågade Saga.

Min ljussten är borta, sa Viri. Utan den hittar jag inte min stjärnväg hem.

Vi hjälper dig, sa Saga. Det är modigt att be om hjälp.

De tittade efter spår. Pixel skannade marken. Pip, sa Pixel. Här! Små glittriga korn ledde mot en glänta. I gläntan dansade vinden. Den var mjuk men busig.

Saga höll upp sin stjärnkarta. En karta är en bild som visar vägen. Galaxen, sa hon lågmält, är som ett stort stjärnhav. Viri nickade. Mina antenner känner en doft, sa Viri. Doften var som honung och nattluft.

Bakom en blå sten låg ljusstenen. Den pulserade som ett hjärta. Viri kramade den. Tack! Utan er hade jag inte vågat leta här.

De firade med kanelkex. Saga bröt ett kex i tre delar. Vi delar, sa hon. När man delar blir det mer glädje. Viri log stort.

Nu kan jag se min stjärnväg, sa Viri. Följ med en bit?

De flög upp på kometens svans. Den var mjuk som ett snömoln. De åkte genom glittriga svansar och silvrigt damm. De såg planeter som prickiga kulor. De såg en ring som en guldhatt.

Snart var det dags att säga hejdå. Viri vinkade. När ni lyssnade, hittade jag mod. När ni hjälpte, hittade jag hem.

Lilla Raketen vände om. Hemåt gick färden mjukt och långsamt. Saga gäspade. Pixel spann.

I sängen igen drog Saga täcket över axlarna. Hon log. Små steg blir stora äventyr, viskade hon. Stjärnorna blinkade tillbaka, som om de höll med. Och natten var snäll.