Körkarlen

Det var nyårsafton och dimman låg som mjuk bomull över staden. I skymningen satt David Holm på en kall bänk nära kyrkogården. Han var trött, vred och hade ofta valt fel. Han brukade berätta en gammal sägen för sina vänner: Den som dör sist innan midnatt får köra Dödens vagn i ett helt år och hämta de trötta själarna. Hjulen hörs inte, sa han. De rullar tyst som snö.

Klockan tickade när David plötsligt föll omkull. Allt blev stilla. Då kom den: en blek vagn drogs av en ännu blekare häst, som om den var gjord av dimma. På kuskbocken satt en figur i grå mantel. Han lyfte huvan, och David kände igen ansiktet.

– Georges? viskade David. Du… du dog ju för ett år sedan.

– Ja, svarade kusken milt. Jag dog sist den natten. Därför har jag kört vagnen. Och i natt letar vagnen efter årets sista resenär.

Vagnen gled fram över marken, över vatten och genom väggar som om allting bara var luft. – Följ med en stund, sa Georges. Du måste se vad våra val gör.

Först gled de till Davids gamla hus. Genom fönstret såg han sin fru och sina två barn. Mamma höll dem nära. Ljuset i rummet var svagt, men värmen fanns där – utan honom. David mindes hur hans hårda ord hade skrämt dem. Han ville knacka på, säga förlåt, men hans hand gick rakt genom glaset som om det vore dimma.

Sedan tog vagnen dem till ett litet rum där syster Edit låg på en säng. Hon hade en tunn filt över axlarna och ögonen lyste vänligt. Edit arbetade för att hjälpa andra och hade en gång sytt ihop Davids söndriga rock. Hon hade bett honom lova att försöka bli en bättre man innan nyåret. Då hade David skrattat bort det.

– Han kan, viskade Edit nu, som om hon kunde se dem fast de var osynliga. Jag tror på honom. Han har ett gott hjärta som har glömt vägen hem.

Davids bröst blev tungt. – Jag ville inte göra dem illa, sa han tyst. Jag visste bara inte hur jag skulle vända.

Georges nickade. – Se mer.

Vagnen visade en väg som kunde bli: David som fortsatte tala hårt och vända ryggen åt dem som behövde honom. I den bilden satte sig ensamheten som frost på fönster. Men vagnen visade också en annan väg: David som knackade på en dörr, som bad om förlåtelse, som bar ved, lagade mat, läste sagor och lät sina händer bli mjuka.

– Kan jag få den vägen? frågade David. Finns det tid?

Georges såg på honom, och i hans ögon glimmade något som kunde vara stjärnor eller tårar. – Syster Edit bad om det för dig. Ibland öppnar hoppet en dörr som var stängd.

Kyrkklockorna började ringa långt borta. Vagnen stannade, och den grå hästen blåste ut en dimmig andedräkt som glittrade. – Om du får en chans till, sa kusken, ta den. Var tyst i hjärtat och lyssna på det som vill bli gott.

Dimman snurrade. David blundade och kände marken under sig igen. När han öppnade ögonen var han tillbaka på bänken. Ljudet av hjul var borta, men klockorna sjöng fortfarande nyår.

Han sprang. Genom gator som luktade snö och bröd, förbi lyktor som blinkade som små solar. Han stannade vid sin dörr och knackade, först försiktigt, sedan tydligt. Dörren öppnades på glänt.

– Jag är ledsen, sa David, och rösten var skrovlig men sann. Förlåt mig. Jag vill bli bättre. Jag vill börja om med er.

Det blev tyst. Barnen stod bakom sin mamma och höll varandras händer. Han böjde huvudet. – Jag kan bära veden. Jag kan vara snäll. Jag kan hålla mina löften.

Då gjorde hans fru plats. Barnen smög fram. Ett litet huvud lutade mot hans sida. Värmen som saknats kom tillbaka, först som en liten låga, sedan som en eld som värmde hela rummet.

Nästa dag gick David till syster Edit för att tacka. Hon låg och vilade, trött men med ett litet leende. – Jag hörde klockorna, viskade hon. Håll ditt löfte, David. Låt godheten få vana.

Det gjorde han. Han bar ved till grannar, lagade rockar som andra hade rivit, och satt ibland stilla och lyssnade när någon behövde berätta. Och vissa vinterkvällar, när dimman låg mjuk över staden, tyckte han att han hörde något långt borta: hjul som rullade utan ljud.

Då la han handen över hjärtat och mindes vagnen, kusken och syster Edits hopp. Varje nyår sa han tyst: Jag väljer den snälla vägen igen.