Hur valen fick sin strupe

Det var en gång, alldeles i början av alltihop, en Val i det stora, blå havet. Han åt fisk. Han åt stora fiskar och små fiskar, långa fiskar och runda fiskar, tills nästan inga fiskar fanns kvar. Kvar fanns bara en enda liten, glittrande, mycket klok fisk. Den kallades den Kloke Fisken, för den visste vad som var bra att göra och vad som var bäst att låta bli.

Valen rullade med sin väldiga rygg och sa: “Jag är hungrig.”

“Du har ätit upp nästan allt,” sa den Kloke Fisken och höll sig utom räckhåll för den stora munnen. “Men du har aldrig smakat en Människa.”

“En människa?” dånade Valen. “Var hittar jag en sådan?”

Den Kloke Fisken viftade med stjärten och viskade: “Simma till femtio grader nord och fyrtio grader väst. Där finns en liten flotte. På den sitter en sjöman. Han har blå byxor av segelduk, hängslen, en skepparmössa och en fällkniv i fickan. Han är den ende överlevande efter ett skeppsbrott, och han är mycket, mycket hungrig—men du är hungrigare.”

Valen lät bubblor stiga upp som pärlor och simmade dit det fortaste han kunde. Havet blev kallare, vågorna högre, och just där, vid femtio grader nord och fyrtio grader väst, guppade en liten, ranglig flotte. På flotten satt en sjöman, precis som fisken sagt: blåa segelduksbyxor, hängslen tvärs över bröstet, skepparmössa på huvudet och en fällkniv i fickan. Han var salt av havet och mager av väntan.

Valen smög under flotten, öppnade sin jättestora mun och sa: “SLURP!” Han svalde både sjöman och flotte, allt i ett enda stort, vått klunk. Sedan klappade han stolt med fenan och började leta efter något mer att äta.

Men inne i den stora magen var det mörkt, halt och inte alls trevligt. Sjömannen, som var listig, tog upp sin fällkniv. Han skrapade inte på valens insida—nej, han gjorde något ännu klokare. Han började hoppa. Han stampade med sina sjöstövlar, han dansade jiggar och polkor, han tamburinerade på revbenen med händerna och sjöng gamla sjömansvisor så högt han kunde. Det kittlade och skavde och bullrade inne i valen, så valen fick hicka och inte kunde simma rakt.

“Sluta!” gäspade Valen. “Det kliar i hela mig.”

“Släpp ut mig då,” sa sjömannen, “och ta mig tillbaka till sandbanken där jag hör hemma, nyss bakom nästa långa våg.”

Valen, som helst ville ha lugn och ro i magen, styrde mot en bred, solig sandbank. Men medan han simmade tänkte sjömannen vidare. Han var inte bara listig—han var klok som en kompass. “Om jag bara går ut,” tänkte han, “sväljer han kanske mig igen.” Så han tog plankor från sin lilla flotte, spjälade dem med repstumpar och knöt ihop allt med sina hängslen tills han hade gjort ett rejält galler, som en grind av träspjälor.

När Valen kom fram till sandbanken och öppnade munnen för att säga “UT!”, ställde sjömannen snabbt gallret på högkant, precis i valens hals, och kilade fast det starkt med knutar och knopar som bara en riktig sjöman kan. Sedan gled sjömannen ut över den våta tungan, plumsade i det grunda vattnet och vadade upp på stranden. Han bugade artigt åt Valen, skakade sand ur mössan och stoppade fällkniven i fickan.

“Nu, min store vän,” sa sjömannen från torr mark, “kan du försöka svälja mig igen om du kan.”

Valen försökte. Han gapade. Han svalde. Men gallret satt där som en port, stadigt och beslutsamt. In kom vattnet. In kom små räkor, småfisk och småkrabbor, men allt som var stort fastnade och blev stopp. Valen sprutade, ruskade på sig och rullade runt, men sjömannens galler satt kvar.

“Det gör inget att vara stor,” sa sjömannen vänligt men bestämt. “Men stor aptit måste ofta lära sig små tuggor.” Sedan vinkade han adjö, byggde en bättre flotte av drivved och seglade bort, medan hans hängslen—eller det som var kvar av dem—fortfarande höll gallret där det skulle vara.

Just då stack den Kloke Fisken försiktigt upp sitt huvud ur vågorna vid sandbanken. “Jag sa ju det,” viskade den och blinkade med ena fenan. “Människor är inte som andra byten.” Sedan snodde han iväg med ett plask och lät sig inte ätas alls, varken före eller efter.

Valen, som nu hade en gallerport i halsen, fick tänka om. Han simmade dit djupet var mörkblått och provade igen. Stora fiskar? Nej. Tjocka sälar? Nej. Skepp? Absolut inte. Men när han lät vattnet sila genom gallret, kom små, sprittande godsaker virvlande in—räkor, plankton och pyttesmå fiskar, i mängder som glittrade som stjärnor. De gled fint förbi spjälorna, och Valen blev mätt ändå.

Och från den dagen till denna måste Valen—och alla hans släktingar som vill vara i fred i magen—äta smått och silar sitt käk genom något som liknar ett galler. Du kan kalla det barder om du vill, för det fungerar nästan likadant: en fin, fast grind i halsen som säger ja till små saker och nej till stora. Så gick det till när Valen fick sin strupe som inte släpper igenom stora grejer, och därför sväljer han inte längre sjömän, flottar eller andra dumheter.

Och om du någon gång seglar norrut till femtio grader nord och fyrtio grader väst, kanske du ser en väldigt stor rygg och hör ett väldigt djupt suck. Det är Valen som minns att list kan vara större än storlek, och att en liten fällkniv, ett par hängslen och en klok idé kan förändra hela havet.