Hur leoparden fick sina fläckar

I början, när världen var ganska ny, bodde Leoparden och Etiopiern på den stora, torra slätten. Allting där var sandgult och dammigt brunt: gräset, jorden, himlen i värmediset – och djuren också. Girafferna var enfärgade, zebrorna var enfärgade, antiloperna var enfärgade. Leoparden var gulbrun som den varma sanden, och Etiopiern var dammbrun av solen och vinden. De två var de skickligaste jägarna på hela slätten.

Varje morgon smög de tillsammans. – Vem vill du ha i dag? frågade Leoparden.

– Kanske en zebra, kanske en giraff, svarade Etiopiern. Och nästan alltid fick de vad de ville, för deras färger passade precis med slätten. Det var lätt att gömma sig där allt såg likadant ut.

Till slut blev girafferna, zebrorna och alla de andra trötta på att alltid bli hittade. En natt viskade de till varandra: – Låt oss flytta. Låt oss söka oss till den skuggiga skogen, där ljuset leker och marken är fläckig av sol. De tassade och travade iväg, långt bort från den öppna slätten, in bland träd och buskar, där solen föll i ränder och prickar över marken.

När morgonen kom smög Leoparden och Etiopiern som vanligt. Men slätten var tyst. Inga klövspår, inga löv som prasslade, inga långa halsar som stack upp över gräset.

– Vart har de tagit vägen? frågade Leoparden.

– Jag vet inte, sade Etiopiern. Vi får leta.

De letade en dag, och en till, och en till. De letade tills deras tassar och fötter var trötta, men de fann ingenting. Då mötte de en gammal, klok babian som satt på en sten i utkanten av skogen. Han blinkade långsamt och sade: – Jag vet vad ni söker, och jag vet varför ni inte hittar det.

– Säg oss, bad Etiopiern. Vi är hungriga och förstår ingenting.

– De har gått in i skuggan, sade babianen. In i den stora skogen där ljuset blir till ränder och prickar. Och ni, ni går fortfarande runt som om världen var jämn och sandig. Om ni vill hitta dem, måste ni gå dit de är. Och ni måste förändra er, så som de förändrat sig. Det är råd från en som kan skuggor.

Leoparden såg in mot de mörka träden. – Förändra oss? Hur då?

– Gå och se, sade babianen. Jag har redan sagt tillräckligt.

Leoparden och Etiopiern gick in i skogen. Där var det svalt. Solen silades genom löven och lade ljusa fläckar på marken. Trädstammarna ritade ränder över stigen. Ljuset skiftade för varje steg, som om någon målade marken med en pensel som aldrig stod still.

– Jag kan känna dofter, viskade Leoparden. De är här. Men jag kan inte se dem.

Något prasslade. Ett par ben sprang förbi – mörka, ljusa, mörka, ljusa – och försvann. Ett långt halspar dök fram och blev till fläckar som upplöstes mellan skuggorna.

– Kom fram och visa er! ropade Leoparden. Var artiga mot gamla vänner!

– Kom hit och ta oss, om du kan! ropade en röst tillbaka och skrattade. En randig rygg glimmade till och blev till skugga igen.

Etiopiern satte sig på huk och tittade länge. Han såg hur ljuset föll i ränder över en stam, hur buskarnas blad gjorde prickar på marken. Han strök handen över jorden och hittade sot från ett gammalt läger. Han blandade sotet med lite fuktig lera till en tjock färg.

– Vad gör du? frågade Leoparden.

– Jag förändrar mig, sade Etiopiern. Babianen hade rätt. Världen här inne är inte slättens värld. Om jag ska smälta in i den, måste jag ta skogens färg.

Han strök den mörka blandningen över sin hud, långsamt och noggrant, tills han blev djup och glänsande som skuggan mellan träden. Leoparden blinkade.

– Nu ser jag dig knappt! utbrast han. Om du står still i skuggan är du som natten själv. Kan du göra något åt mig också?

– Helt mörk ska du inte vara, sade Etiopiern. Du behöver skogens språk på din päls. Ränder passar en som springer mellan stammarna. Men du smyger i fläckarnas tysta land. Så du ska ha fläckar.

Han doppade fingertopparna i den mörka färgen. – Stå still, bad han. Och kila inte iväg när det kittlas.

Han tryckte sina fem fingertoppar mjukt mot Leopardens gula päls: fem små prickar i taget. På ryggen, på sidorna, på benen, på svansen. Prickar här, prickar där, prickar överallt där skuggans ljus skulle kunna brytas. Leoparden fnissade till ibland när det kittlade, men stod kvar.

– Titta på dig, sade Etiopiern till slut. Ställ dig under den där fläckiga solfläcken.

Leoparden gled in i ett fält av ljus och skugga. Plötsligt var han bara halv synlig, som om han var gjord av fläckigt solsken. – Jag försvinner! viskade han lyckligt. Jag är skogen!

– Då är vi redo, sade Etiopiern.

När de smög vidare var skogen full av hemligheter. Men nu var de också hemliga. De såg randiga ryggar igen, men denna gång kom de närmare, tyst som fallande löv. De såg fläckiga ben, men nu visste de hur man stod i fläcken av ljus. Och när middagstiden kom, var de inte längre hungriga.

Sedan dess har allt varit som du ser det i dag. Zebran bär sina ränder, för skogens ljus ritade dem på hennes kropp. Giraffen bär sina stora fläckar, för fläckigt solsken blev hennes bästa gömställe. Och Leoparden bär sina prickar, för en vän med fem fingertoppar tryckte dem på honom, precis där skugga och ljus dansar. Etiopiern blev mörk som skogen själv, för där inne är skuggan ofta den säkraste manteln.

Om du frågar en riktigt gammal babian varför sådant hände, kommer han kanske bara att knipa med ögonen och säga: – När världen förändras, måste man ibland förändra sig med den. Och om du står på en skogsstig när solen strilar genom löven och tycker att marken ser ut som ett leopardskinn – då vet du varför.